Med kvinnlig auktoritet
Den pågående utställningen på Ystads konstmuseum ger den hittills bästa
presentationen jag sett av ett av de väsentliga svenska modernistiska
konstnärskapen.
Bildmaterial
Den skarpt gulgröna färgen är något av en signaturton hos TVH. "Landskap sett genom prisma".
I Holmströms konstnärskap är bilden viktigare än förlagan. "Porträtt av Maria Blanchard", 1921.
Självporträtt.
Tora Vega Holmström
Måleri
Ystads konstmuseum
Utställningen pågår till och med den 30 augusti
konst. Anslag är en musikterm som spritts till att användas inom andra områden. Liksom en symfoni har en roman ett anslag, och på sitt sätt även ett bildkonstverk. Här är visserligen helheten möjlig att uppfatta omedelbart, men om det musikaliska anslaget ger en föraning om kompositionen skapar anblicken av en målning den ram inom vilken vår fortsatta tolkning sker. Det första intrycket modifieras och fördjupas men fortsätter ofta att vara det som skapar mening.
Vilket är Tora Vega Holmströms anslag, funderar jag, det sätt på vilket hennes målningar annonserar sin närvaro? Vad är deras hälsningsfras, så att säga? Svaret blir naturligtvis olika beroende på vem som betraktar bilderna; vad som framför allt gör intryck på mig är den säkerhet, den otroliga auktoritet med vilken hon sätter penseln till duken.
Säkerhet är inte samma sak som självsäkerhet, jag ser inga inslag av ytlig briljans och uppvisning; hennes tekniska skicklighet är sådan att den inte behöver megafon. Säkerhet behöver inte heller vara något statiskt och oföränderligt: Tora Vega Holmström förefaller ha varit lika nyfiken som tveklös i sitt måleri, lika kapabel att lära av traditionen som att bryta mot och vidareutveckla den när hennes personliga uttryck krävde det.
Den pågående utställningen på Ystads konstmuseum ger den hittills bästa presentationen jag sett av ett av de väsentliga svenska modernistiska konstnärskapen. (Parallellt visas spännande/skrämmande skulpturer av Lars Brunström och ett fint urval konstnärsböcker ur museets samling.) ”Svenska” skall egentligen vara skånska, och även så sättas inom parentes – Tora Vega Holmström, utbildad i Köpenhamn, Göteborg, Tyskland och Paris och väl berest på båda sidor om Medelhavet, är en europeisk konstnär. Att en så subtil bildanalytiker som poeten Rainer Maria Rilke, en gång sekreterare åt Auguste Rodin, satte hennes verk högt är talande nog. Rilkes och Holmströms brevväxling finns för övrigt utgiven av Birgit Rausing, som också skrivit viktiga monografier över såväl henne som hennes samtida Ester Almqvist och Ellen Trotzig, och gjort mer än någon annan för att lyfta fram dessa kvinnliga konstpionjärer.
Att precisera vad detta jag kallar säkerhet i Tora Vega Holmströms tavlor består i är sedan inte helt lätt. Roland Barthes letade i fotografier efter den enskilda punkt från vilken han uppfattade att bilden utgick, dess dolda kraftcentrum; här är det komposition och linjer snarare än detaljer som styr. Färgbehandlingen, naturligtvis: tidigt talar hon om hur hon hos Bruno Liljefors (som på den tiden, 1905, var en banbrytande naturskildrare) hittat ”en giftigt grönglänsande färg” som hon tyckte om och ville använda. Det är inte en färg den ordinäre målaren skulle stanna inför, och inte heller blanda med skarpt gula till vad som blev något av en signaturton i Holmströms verk. Samma djärvhet syns i många av hennes kombinationer, vilka röda och blå klanger hon åstadkommer, hur hon fullkomligt självklart målar ansiktshy gulgrön och läppar violetta.
Följaktligen är det heller ingen överraskning att Tora Vega Holmström vid sjuttio års ålder på 1950-talet tar steget in i den abstrakta konsten. Hon har målat grandiost okonventionella porträtt, av vänner och på beställning, hon har målat stilleben när pengarna inte räckt till att hyra modell och hon har målat landskap, allt med samma snabba, säkra uppfattning av volymer och konturer. Hennes icke-föreställande måleri blir en naturlig fortsättning: det är bilden som är det viktiga, inte förlagan.
Jo, en detalj, men inte den som bilden utgår från utan den som avslutar kompositionen. Tora Vega Holmström signerar med sina initialer, TVH, i versaler men aldrig påträngande stort, alltid i bildens färgskala. I något av bildens hörn står de lugnt och anger upphovspersonen: inte som man eller kvinna, utan som konstnär.
Konstarterna ställs ofta inför krav på aktualitet och pedagogisk funktion. Standardfrågorna är: hur angår det här oss? vad kan vi lära av detta? De är långtifrån alltid berättigade, men i fallet TVH på Ystads konstmuseum är svaret lätt: att enhetlighet inte är detsamma som att hitta ett par grepp och motiv, att utveckling är något annat än stilbyten och effektsökeri.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus