Se människan!

Johan Malmberg reser djupt tagen tillsammans med Jacob Holdt genom amerikanska myter och in i förnekade verkligheter. Tiden löper, människorna åldras, kameraobjektivet är öppet.

foto. Bilderna av svarta bomullsarbetare, fast i slaveri ändå in i vår tid. Det är de bilder jag minns främst från Jacob Holdts klassiska fotobok "Amerikanska bilder" (1977), där dansken som ung hippie reste kors och tvärs i USA och dokumenterade de fattigas och marginaliserades liv.

Då, när den kom, snittade den upp våra föreställningar av detta världens första land. Klassisk fotodokumentation av Fattig-amerika hos 30-talets FSA-fotografer (Evans, Lange, med flera) eller kontinentens bakgårdar på 50-talet i Robert Franks "Americans" var väl sin sak, men nu var det ju 70-tal och många år sen landet hade exploderat i materialistisk vällust.

Till och med medborgarrättsrörelsens hade slutligen segrat över amerikanska raslagar. Nutid – och så såg det ut såhär! Min sambo åkte som utbytesstudent med Holdt under armen och stack upp den under näsan på folk, ja, det var väl sin sak vilken bild den förmedlade av USA till Europa. Viktigare var förstås vilken status boken fick i USA – enda sedan den kom har Holdt oförtrutet föreläst på landets universitet. Det ser ut som en tanke att en av hans gamla elever, Michelle Obama, är på Danmarksbesök samtidigt som Holdts utställning öppnar på Louisiana.

När Holdt på 70-talet liftade sig genom landet var det som aktivist/hippie/social iakttagare/vagabond. Han tog sig in i miljöer som i vanliga fall är helt stängda för utbölingar; svarta ghetton, Ku Klux Klan, nazistkretsar men också överklassens boningar. Han extraknäckte som hallick, han hängde med mördare, hans tjej blev terrorist... Han genomled en imponerande dos helvete i den fasta förvissningen om att människor i sig inte är onda, utan att de marginaliserade är offer för ett samhälleligt strukturfel.

I San Fransisco knyckte han den store danske sociale fotografen Jacob Riis bok "How the other half lives" i vilken det står att "offentlig försummelse och privat girighet" är kärnan i vår civilisation. Med den boken som resesällskap gav sig Jacob Holdt ut i USA och fördömde ett förtryckande system å det kraftigaste, samtidigt som han vägrade att döma en enda individ. Det är lustigt, men den anakronistiske 68-vagabonden Holdt har genom sitt främsta kännetecken, en extrem social kompetens, blivit en man i tiden. Men hur har den gamle hippiens projekt utvecklats under åren?

Med "Tro, hopp och kärlek" på Louisiana ställs Jacob Holdt äntligen ut stort på museum, och hans foto betraktas slutligen som konst. De tekniskt halvdana bilderna visas här som högblanka storformatsbilder och ändrar karaktär, samtidigt som de på museet får samsas med nytagna Amerikabilder. Det är helt i linje med Holdts ursprungliga föresatser; att följa människor genom livet. Här får vi bland annat se den prostituerade Martha åldras, utan särskild värdighet får man säga, där hon i dag rullar fram genom Harlems sjaskigare kvarter. Det är fängelser, polisingripande, knark och prostitution och oändlig fattigdom. Det är bild efter bild som rör sig bland samhällets marginaliserade, de som får förlita sig till "tro, hopp och kärlek" när ingenting annat bjuds.

Jag hör Holdt prata på utställningen om vad som är skillnaden mellan det svarta USA på 70-talet och det som i dag företräds av Barack Obama. Svaret är inte enkelt. Å ena sidan en ny självbild. En ny framtidstro. Å andra sidan är det svarta samhället oerhört splittrat, i samma familjer som det finns högutbildat folk lever andra på samhällets absoluta botten. Och gammal upprorslusta mot förtryckarna har, efter decennier av nyliberal hjärntvätt, fått offren att snarare skylla på sig själva än på andra. Jacob Holdts bilder levererar verkligen inga enkla sanningar att gunga sig till ro i.

Det verkligt fascinerande med Jacob Holdts bilder är, då som nu, dess sätt att komma människor nära. I USA mer än något annat samhälle har människor under denna period utvecklat en privat isolationism utan motstycke. 90-talets gated communities var bara början. I dag styr rädslan samhället; folk skjutsar ungdomar från dörr till dörr, det offentliga rummet är på sina ställen helt dött. En vagabond som knackar dörr är i den världen det mest subversiva du kan tänka dig.

Finns det ett grundackord hos Jacob Holdt är det detta enkla, se människan! Han berättar om pappan som arbetar som bödel och som åser sin sons avrättning; det är en film kondenserad till en stillbild. Han berättar om den 87-årige kvinnan som han skjutsar i hundratals mil för att hon ska få dö. Han fotograferar Ku Klux Klanbarnet som sover där i sydstatsflaggan och Holdt förmår se barnet framför föräldrarnas rasistiska snuttefilt. Det är djupt rörande att följa hans berättelser genom "Tro, hopp och kärlek" (i katalog eller genom nedladdning i din mobil).

Redan i "Amerikanska bilder" skrev Jacob Holdt, på resa genom Södern, att han tror att de hatiska rasister han möter har något annat, större inom sig. Eftersom de är en del av slaveriets nedärvda "herre-offer"-mönster har de fått en "herre"-roll de egentligen inte vill ha.

"De längtar efter att bli mänskliga", skriver han. Och han säger det om alla som kommer i hans väg: förtryckta svarta, bögar, prostituerade, knarkare, kriminella.

Det är som en framsynt intersektionell samhällsanalys långt innan begreppet fanns.

År 2009 tycks hans humanistiska livshållning oanfrätt av tidens gång.

Det är en förunderlig syn.

Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se042-489 92 31