Däckad av Dunkers dekadens

Linda Fagerström vandrar fram genom dekadensens olika rum på Dunkers Kulturhus och finner en imponerande och rik utställning.

konst. Dekadens är alltså temat för hösten på Dunkers. Ordet kommer av latinets de cadere, alltså nedfalla, men mer specifikt förfall och särskilt av sådant av moralisk art. Kanske är det precis vad vi behöver just nu, i en samtid med mycket lite utrymme för letargiskt fördärv; vi förväntas vara krismedvetna, återvinnande, effektivt livspusslande och klimatsmarta dygnet runt.

Utställningen tar avstamp i intendenten Bengt Adlers långvariga fascination för 1700-talskonstnären William Hogarth (1697–1764) och hans tragiska bildberättelse ”A Rakes Progress” eller ”Rucklarens väg” som utspelar sig i det dåtida London.

Rucklaren ärver pengar, kastar sig ut i dekadent leverne med spel, drickande och bordellbesök och slutar på sedelärande vis i fängelse och på dårhus.

Bildserien finns både som oljemålningar och grafik och är både spridd och välkänd. Utställningen visar hur den influerat och inspirerat en rad samtida konstnärer, nämligen David Hockney, Paula Rego, Nathalie Djurberg, Jockum Nordström och Gunnar Krantz men även Igor Stravinskij, vars operaversion av ”Rucklarens väg” sattes upp av Ingmar Bergman i Stockholm på 1960-talet och spelas på Malmö Opera nu under hösten.

Till utställningen hör också en kvadratdecimeter stor katalogbroschyr, vars slarvigt korrekturlästa och dåligt översatta miniartiklar varken är hackade eller malna och därför dessvärre inte tillför mycket utöver faktauppgifterna om konstnärerna och verken.

Utställningsbygget, däremot, är imponerande. Det är ett av de mest omfattande som gjorts på Dunkers kulturhus. Arkitekten Jonas Lindvall har formgivit en serie rum med helt skilda karaktärer för att ge gestalt åt dekadensens tematik; svart oljeluktande gummi, vitt kliniskt kakel och mjuka orientaliska mattor.

Mot förmodan fungerar det faktiskt utmärkt att visa 1700-talsgrafik i guldramar mot en bakgrund av lacksvarta, tunga vertikala gummiremsor (sådana som fungerar som skiljeväggar i fabrikernas och mataffärernas kylrum).

Att hänga spotlightbelysta repliker av William Hogarths oljemålningar mot tjocka mörka tygsjok och täcka golvet med äkta mattor i rött, gyllene och djupblått är förstås också helt kongenialt och gör effekten särskilt stark mot dårhusets vita, kantiga och kakelhårda sjukhussterilitet i rummet bredvid.

Här hänger David Hockneys etsningar belysta bakifrån i sina kaklade nischer som omger en tänkt badbassäng i salens mitt. Det kanske låter sökt, men resultatet är strålande.

David Hockney iklär sig själv i denna välbekanta serie från 1960-talets början rucklarens roll: som oerfaren brittisk homosexuell och blivande konstnär anländer han till New York och lever livets glada dagar på gaybarer med blonderat hår. Överallt återkommer konstnärs- figuren med platt huvud och stum blick bakom solglasögon, ibland kroppslös, ibland armlös som en schackpjäs.

I Jockum Nordströms collage, gjorda för utställningen, utspelar sig det vanliga kaoset: män i svarta 1600-talshattar och knäkorta byxor ramlar omkring, möbler är i upplösning, träd bär avklippta huvuden. Skulpturer i kartongstrukturer är de fabriker, Le Courbusier-arkitektur eller dårhus?

I det minst intagande rummet tronar ett torn av tv-apparater där två operauppsättningar av ”Rucklarens väg” visas. På väggarna runt om: svart-vita fotografier från Ingmar Bergmans 1960-talsuppsättning av operan.

Den Tomas Saraceno-liknande rumsinstallationen med svarta rep kors och tvärs mellan tak, väggar och golv är betydligt bättre.

Här hänger Gunnar Krantz teckningar med Stureplanssvin i tjocka svarta ramar. Jan Stenbeck-lika figurer säger saker som ”Skaru ha en snygg kostym, så skaru ha skräddarsytt från Sawille Row. Fjantar som shoppar på NK fattar ingenting.” eller ”All jävla sossepropaganda!”.

Bredvid två som är misstänkt lika en viss Victoria och en viss Daniel heter det att ”det vackraste som finns är kärleken. Det näst vackraste är entrepenörskapet.”

I ett mörkt och blodrött rum intill härskar Nathalie Djurberg och Hans Berg. Deras leranimerade och tecknade filmer är brutalt hemska på gränsen till splatter. Särskilt berör kanske ”Turn into me” som ett memento mori i ordets mest klassiska bemärkelse: likmaskar äter rent en död silikonbröstbrud tills bara skelettet återstår. Musiken är nästan läskigare än bilderna.

Tillsammans blir de i vilket fall som helst mycket obehagliga. Charles Baudelaires ”Kadavret” i ”Ondskans blommor” från 1857 verkar varit inspirationen:

Och dock skall ni likna en gång detta as

och denna besmittelses pust

Ni, solen i min värld, mina ögons extas,

min ängel och högsta lust!

Allra bäst på utställningen är Paula Regos stora triptyk i pastellkrita ”The Betrothal: Lessons: The Shipwreck, after ’Marriage a la Mode’ by Hogarth” från 1999 som visas mot en vägg klädd med bladguld. En adelsman gifter bort sin son med dottern till en rik köpman. Det slutar, förstås, med mord och död. Men, där Hogarth låter kvinnan begå självmord, håller Rego henne vid liv. Hon, med den döde mannen i famnen som en samtida Pietà, är ensam kvar för att städa upp i skiten. Genom oroväckande förvrängningar i proportionerna understyker Paula Rego det sjukliga i alltsammans.

Människornas huvuden är, som bebisars, stora i förhållande till kroppen, deras hudfärg sjukt grönaktig och osmickrande blekskär.

Dekadensen i sin prydo, härlig, lockande och skrämmande sjuk!

Linda Fagerström linda.fagerstrom@me.com