Modern manlighet?

Linda Fagerström upprörs över genusmässiga klavertramp när hon vandrar igenom Moderna Museet Malmös premiärutställningar och nya lokaler.

Konst. Moderna Museet Malmö öppnar med tre parallella utställningar. Luc Tuymans kyliga målningar i pastellbleka färger med motiv från övervakningskameror, ett gevärssikte och Big Brother-teve. (Utställningen har under sommaren och hösten visats i Bryssel och Moskva och är alltså inte en egen Moderna Museet Malmö-produktion.)

Astrid Svangrens installation Vad jag minns: att jag var varm av rädsla/en tunn väv/babbel och en vit krage/ett upprätthållande av ett tillstånd/och allt det jag inte kunde se från 2009 består av fyra verk i hennes karaktäristiska stil. Spegelytor med färg och textil, kladdigt och klart samtidigt. Drömskt och drastiskt. Kanske skulle Moderna Museets älsklingskonstnär Robert Rauschenberg arbeta såhär om han levde och var ung nu, 2009?

"Spektakulära tider" visar verk från Modernas första decennium i livet (öppningen skedde 1958). Antagligen är 60-talet oemotståndligt att visa såhär inledningsvis i Malmö. Det kan man kanske förstå. Nästan.

För hur oemotståndligt är det med ännu en blå Yves Klein-målning, ännu en Öyvind Fahlström (ett av museets 149 verk av honom) eller en Claes Oldenburg? Det är precis som man kan förvänta sig. Robert Rauschenberg? Japp. Andy Warhol? Yes. Jasper Johns? Jodå. Carl Fredrik Reuterswärd? Naturligtvis.

24 konstnärer, till övervägande delen män. Några verk inköpta genom Det andra Önskemuseet visas självklart också här. Dessa nya tillskott är roliga att se – inte så vansinnigt utslitna som många av de andra sakerna här. John-E Franzéns stora "Hell's Angels of California. United States of America" till exempel. Den är hängd så att det första ögonen faller på när man kliver in i det första rummet är den där liggande kvinnans uppvräkta nakna underliv.

Luc Tuymans målningar fyller hela den stora utställningshallen. Astrid Svangren visar alltså bara ett verk, den nämnda installationen i ett litet rum. Det känns onekligen lite missvisande att lista de här utställningarna bredvid varandra eftersom de skiljer sig åt så i storlek. En oroande trend på Moderna i Stockholm har varit att den stora salen dominerats av separatutställningar med manliga konstnärer – under de senaste åren Edvard Munch, Paul McCarthy, Andy Warhol, Olle Bærtling, Max Ernst, Robert Rauschenberg, Andreas Gursky, Lars Englund och nu i år Clay Ketter och Salvador Dalí.

De kvinnliga placeras med få undantag i källaren (till och med Karin Mamma Andersson 2007) och i små lokaler under rubriken Moderna Museet Nu som kallas en utställningsserie i mindre format. Ska det verkligen bli likadant här i Malmö? Varför?

På väg ut passerar man 60 knallgula förvaringsskåp, vart och ett med ett konstnärsnamn och ett nummer. Nio av skåpen bär en kvinnlig konstnärs namn. Ungefär nittio procent män – 10 procent kvinnor – siffrorna förskräcker. Ingen kan påstå att detta kan vara en riktig spegling av fördelningen av den konstnärliga talangen i världen – eller Sverige.

De där två sista meningarna är alltså inte mina, utan Lars Nittves. Så skrev han självkritiskt på DN Debatt 2007 då han under rubriken "Slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap" beskrev könsfördelningen i MM:s samlingar (90/10) och bad om pengar från staten till Det andra Önskemuseet, insatsen som skulle prioritera kvinnliga konstnärer på Moderna Museet.

Slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap. Den som gjorde förvaringsskåpen missade kanske den artikeln?

Niki de Saint Phalle, en för Moderna Museet enormt viktig konstnär, har sitt namn på ett förvaringsskåp. Hon låg bakom den legendariska jätteskulpturen/installationen/utställningen "Hon – en katedral" 1966, men också skulpturgruppen i starka färger vid entrén till Moderna Stockholm.

Moderna Museet Malmö har stavat hennes namn fel på förvaringsskåpet. I verkförteckningen till "Spektakulära tider" är årtalet för hennes död felaktigt angivet. Frida Kahlo har också ett eget förvaringsskåp, eller, förlåt Frida Khalo, som det står där.

Det är nio kvinnor som har sina namn där på skåpen. Ynka nio. Ändå är deras namn tydligen så okända för museets personal att de stavar dem fel. Moderna Museet i Stockholm stavade nyligen Gabriele Münters namn fel, som Gabriel Münter. Som vore hon en man. Kvinnor negligeras, deras namn stavas fel, man glömmer de årtal då de dog. Jag är SÅ less på allt det här, tro inget annat. Ändå måste någon påpeka det.

Att Moderna Museet nu också finns i Malmö är ett viktigt bidrag till utveckling av Konstskåne. Det ska bli spännande att se hur det påverkar konstnärer, utbildningar, gallerier och andra konstmuseer.

Moderna blir direkt den största och tyngsta institutionen här. Med det följer ett ansvar. Jag kan bara hoppas att de lever upp till det ansvaret och inte slår in på modermuseets trista stil.

Nästa stora utställning på Moderna Museet Malmö är med kvinnan Yael Bartana, det ska sägas. Men inledningen här är dessvärre… oroväckande.

Fotnot: Moderna Museet Malmö öppnar för allmänheten annandag jul.

Linda Fagerström linda.fagerstrom@me.com