Vitt beslöjat ljus
Johan Malmberg håller Anna Claréns utställning "Holding" på Dunkers nära och hittar referenser och associationer till Sally Mann och Anders Petersen.
Bildmaterial
Holding
Anna Clarén
Dunkers Kulturhus, 81 kvm
Utställningen pågår till och med den 18 april
foto. Just i entrén till 81 kvm möter Anna Claréns bild av en ung pojke som varsamt håller en fågel under hakan. Det är ett fotografi som ovanligt tydligt signalerar en berättelse; men som också har en estetisk valör, en liksom målerisk känsla, som gör den oemotståndlig som startpunkt för en utställning.
När Tom Waits en gång valde omslagsbild till ett av sina starkaste album, "Rain Dogs", fastnade han för en av Anders Petersens bilder från Café Lehmitz; den av mannen som lutar sig mot en kvinnas bröst som vore han en liten pojke. En så tydlig bild av innerlighet, av vår eviga längtan efter kärlek så som den ser ut i all sin närsynthet. Det är verkligen en bild som förnyar sin historia varje gång vi ser den, som bara de intressantaste bilderna gör.
Jag kommer att tänka på den, inte bara för att den bär samma känsla som Claréns bild – samma påtagliga berättelse om ömhetslängtan – utan för att jag av en slump denna dag på väg till Anna Claréns utställning ser att just denna bild av pojken med fågeln pryder en ny svensk roman. Författaren Marie Norin eller möjligen förlaget har valt fotografiet till hennes snart utkomna roman "Djuraffär", en berättelse som enligt baksidestexten har ambitionen att vara en kärleksroman om en längtan att ha någon att dela kärleken med.
Anna Clarén kallar sina dagboksfotografier, tagna en sommar för en handfull år sedan, Holding, en term från psykoterapin som syftar just till barnets längtan efter kärlek, dess behov av fysisk närhet. Fotografen agerar själv framför kameran tillsammans med vänner och släktingar; vi ser henne framför badet på dagen och i långa nattexponeringar i sängen om natten. Vi ser hennes bilder av festtältet före/efter festen, vi ser henne dricka vin i ensamhet, vi ser dessa unga människor som stint stirrar in i kameran medan de hårt kramar sina sällskapsdjur – ensamheten tar sig många former, men den ges hos Anna Clarén en sammanhållande, förklarande estetisk ton.
Bilderna badar i vitt beslöjat ljus denna ensamhetens sommar, det ger en flydd känsla, som om nuet patinerats redan i stunden. Kanske är det just den effekt Clarén är ute efter, för att visa på distansen till den fotograferade och det inre behov som ytan döljer.
"Holding" skulle kunna ha varit en rent somatisk undersökning, en psykoterapeuts palperande fingrar över objektet, en installation i likhet med Anna Odells beramade installation. När Anna Claréns "Holding" blev till den prisbelönta fotobok som gavs ut 2006 bestod den av 62 bilder, i den utställning som sedan dess har turnerat runt landet är antalet nedbantat. Fortfarande är fotografiets närgångna undersökning som bokstavligen kryper sig in på skinnet påtaglig.
Däremot saknas till exempel bilden av en självskadares, Claréns eller någon annans, underarm. En bild som tyngre förankrar fotografins studium i ett akuttillstånd, jag tycker att utställningen tjänar på den än mer allmängiltiga och komplexa karaktär den får med detta bildurval.
Anna Claréns bilder är uppenbart vackra och skrämmande samtidigt. Men de fastnar inte i det rent kroppsliga, därtill är bilderna alltför estetiska och subtilt utforskande. Det är nog ingen tillfällighet att ett par bilder av Clarén och en väninna, på sängkanten och framför en sjö, ger en känsla av Sally Manns berömda bilder av sina barn. I sina bästa stunder – och de är många – bär Anna Claréns bilder samma förförelse och explosiva sprängkraft.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar