Apornas apokalyps
Ingen har lyckats övertyga Jenny Maria Nilsson om nyare svenskt konstfotos storhet – förrän Helena Blomqvist dök upp.
Bildmaterial
"The Lonely Patient" av Helena Blomqvist.
"Mourning Procession" av Helena Blomqvist.
The Last Golden Frog
Helena Blomqvist
Galleri Format, Malmö
Pågår till och med den 14 februari
--
Foto. I en sal på lasarettet där de vita sängarna står ligger en liten skadad apa och tittar ledset mot varje betraktare.
Det är lätt att tro att Helena Blomqvists konstnärliga storhet ligger i hennes förmåga att lättsamt använda vårt kulturarv, och nog är det en del av attraktionen i hennes arbete. Men ovanför den lilla apan i den utsökt ljussatta sjukhussalen hänger brandgula gardiner. Jag tycker vi döper den färgen till Blomqvist-orange.
Vidare kan vi kalla andra av hennes färger för Blomqvist-rosa och Blomqvist-turkos, för det som ger hennes bildvärld dess oemotståndlighet är något traditionellt, något konstnärer alltid strävat efter – ett behärskande av färg och komposition.
Blomqvist har ett absolut gehör för nyanser och var saker och ting ska placeras på en yta. Blommor och varelser känns naturligt men fulländat utspridda.
En bild tar cirka en månad från skiss till att vara färdigställd och Blomqvists kompetens är löjligt omfattande; hon bygger scenografier, syr kläder och tillverkar alla figurer själv. Fotografierna läggs sedan samman i Photoshop. Tekniken är svår men i hennes händer förefaller den lätt som en plätt. Blomqvist fotograferar på film med en Pentax mellanformatskamera vilket ger de färdiga kopiorna dess mjuka skärpa och känsla av dimension. Bilderna är över en meter på den längsta sidan och jag letar för att få se en skarv eller ett misstag, men de är felfria.
Säkert beror det på en brist hos mig själv, men jag har aldrig varit vidare entusiastisk över den svenska konstfotoscenen som under de senaste 15 åren etablerat sig också internationellt.
Så när jag såg ”First Women on the Moon” från år 2001, den serie som Blomqvist slog genom med, var min första reaktion att det var ”osvenskt”. Vi har inte lyckats plöja upp en fantasifull, surrealistisk fåra i svensk fotomark, ett konstfoto att jämföra hellre med måleri eller litteratur än foto – tills Blomqvist kom.
”Fota oss med bläckfisken” tycks de sex kvinnorna på bilden ”The Last Giant Octopus” ha bett om. Turistestetiken är slående, fotot påminner om sådana från svenskarnas första charterresor om det inte vore för den jättelika Blomqvist-ljusröda bläckfisken och de chica, klonade kvinnorna som ser ut att heta till exempel Barbro, Siv eller Anita.
Världen i The Golden Frog får mig att tänka på Lotta Lotass och hennes språk – det är givetvis egensinnet och känslan för apokalyps de båda har gemensamt. Lotass skriver i sin Redwoodserie (texter kring hennes fotosamling av Redwoodträd):
”Skriver att det är den sista dagen.
Skriver att det är den sista dagen i det starka ljuset.
Skriver att det är den sista dagen någonsin, den yttre i en rad av dagar, alla vita, brännande och heta.”
Båda förmår skapa sin egen rytm, de är självrådiga och hantverksskickliga, verksamma i en egen, självuppfunnen sfär.
Vanligtvis är jag svårflörtad när det gäller fotografier hopkomna i bildbehandlingsprogram. Det är som att äta sockervadd – fantastiskt en stund men sedan överfaller känslan av tomhet.
Men Blomqvists bilder bär sin egen tyngd, hon kombinerar fablernas värld med katastroffilmens, humor och gullighet med skarp samhällkritik. Hon är just så duglig och bemästrande som någon i denna konstfotogenre måste vara.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus