Färgernas klang
Det flödar av ljus i salarna på Landskrona konsthall. Sylvia Naimarks
målningar passar därför utmärkt att visas här; de, som nästan ibland verkar
målade med ljus.
Bildmaterial
Sylvia Naimark, Walk
Landskrona konsthall
Pågår till och med 14 mars
konst. Särskilt när hon använt masonit och mdf som underlag blir ytorna blanka och nästan glansiga, vilket än mer förstärker färgernas klang och motivens ibland hallucinatoriska stämning.
Transparenta breda penseldrag, där färgen ibland fått rinna och bildat intorkade rännilar, bildar drömska landskap befolkade av skisserade figurer. I lager på lager bildar tunna stråk av utspädd färg effektfull djupkänsla. I ett verk som "Budbärare", där "Barnen från Frostmofjället" möter 50-talsnostalgi i en surrealistisk skildring med klart mytologiska övertoner, fungerar den här tekniken som bäst. En grupp skridskoåkande barn antydda i blyerts glider, bärande instrumentväskor, fram i drömskt landskap.
Trots att de verkar sprungit ur ett slags gigantisk köttig ros bär de lugnt och bestämt sitt bud framåt i en begynnande snöstorm där färgen, likt tunn snö, fyker över den ljust, nästan bländande scenen. Det är fascinerande och förbryllande, och om det är en uråldrig allegorisk berättelse eller bara ett barndomsminne spelar egentligen ingen roll.
På några ställen, som i "Promenad" eller "Får jag hålla honom igen", går associationerna till Karin Mamma Andersson. Här finns hennes känsla för landskapet och lite dråpliga scener, humoristiska men ändå med stort allvar. I "Svävan" där kvinnofigurer flyter omkring på ogrunderad, brun och grov duk finns förtvivlan och lugn bredvid varann med oerhört lätt och precist handlag.
Med ganska fantastiska verk som dessa, hade utställningen vunnit mycket på att utesluta de målningar i bärnstensmörk, nästan Carl Kylberg-liknande stil, som mest känns kladdiga och överlastade i jämförelse. Och det är onekligen många verk, hela 28 stycken i Walk: några färre hade bara gjort utställningen bättre.
Annars leder tankarna ofta, särskilt i "Barnring" eller "Språng", till Lena Cronqvists barn iklädda linne och underbyxor – även om Sylvia Naimarks unga människor är mindre skräckinjagande. Likt Cronqvist verkar hon skildra särskilda ögonblick eller händelser av helt avgörande betydelse, trots att innebörden av dem förblir dold.
Ändå lyckas Naimark få dem att, genom perfekt avvägda kompositioner, utstråla kraften hos en urscen som gäckar betraktaren och förblir lockande och svåra att släppa taget om.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus