Tiden i ett silverkorn
I dag öppnar vårens första stora utställning på Dunkers. Sören Sommelius vandrar genom Gunnar Smolianskys bildvärld och betraktar betraktarens djupa humanism.
Bildmaterial
En bild i taget
Fotografier 1952–2008
Gunnar Smoliansky
Dunkers Kulturhus
Pågår till och med 2 maj.
Foto. Dunkers kulturhus har en tradition med ambitiösa stora fotoutställningar med fotografer som Lennart Nilsson och Sally Mann. Till de namnen kan nu läggas Gunnar Smoliansky. Hans En bild i taget består av 255 fotografier från sex decennier hängda i en slinga längs väggarna i utställningslokalen, utan kronologiska eller tematiska ambitioner, som ett flöde av bilder.
Utställningens fotografier är ganska små och hängda i ögonhöjd. Som betraktare måste jag gå nära och titta efter, en bild i taget. Det här är intim fotografi – en dialog mellan betraktarens blick och bilden, möten som är på allvar.
Fotografierna är i svartvitt, tagna med analoga kameror med film, färg är alltför banalt. Det handlar om reducering. Smoliansky arbetar med den klassiska fotografins uttrycksmedel, han flirtar inte med färg, photoshop och pixlar. Arbetet i mörkrummet är avgörande. Christer Strömholm, som Gunnar Smoliansky hade som lärare, hade ständigt hjälp av kopister. Smoliansky gör allt själv. Det är i mörkrummets röda sken som den slutgiltiga bilden formas. Hans fotografier är frusna ögonblick, men ögonblick som blivit utmejslade och bearbetade i mörkrummets hantverk.
Det innebär också att han har fullständig kontroll över sina bilder, svärtans nyanser, komposition, kontrast. Kontrollen börjar i fotoögonblicket, då han väljer det exakta ögonblicket, det rätta avståndet, den rätta vinkeln. På pressvisningen i veckan berättade Gunnar Smoliansky om sin första kamera, en spegelreflexkamera, som man tittar ner i. När han såg en bild tagen med den kameran kunde han kroppsligen minnas rörelserna med axlar och armar, precisionen i bildens fotarbete.
Författaren Marie Lundquist har skrivit fem inkännande kommenterande texter till utställningen, de finns uppsatta på väggarna. Hon upplever en blueston i Gunnar Smolianskys fotografi, men inte i blått utan i gråskalans valörer, skapade av det analoga fotografiets silverkorn.
Gunnar Smoliansky ären flanörfotograf, en som vandrar i staden som för honom är Stockholm eller snarare Södermalm. Med kameran utforskar han det urbana livets flyktiga situationer, människors möten, blickar som utväxlas, en skugga eller ett linjespel med estetisk verkan. Här finns sensuella porträtt med ögonkontakt och en serie starka självporträtt. Som en smygtittare rör han sig i miljöer som Centralen eller Kungsträdgården, han ser och förundras – alltid med djup humanistisk klangbotten.
Bilderna saknar bildtext, bara plats och år anges högst prosaiskt. Poesin ligger i bilden och i betraktarens öga, aldrig i en förklaring.
Vi är vana vid förklarande fotografier, som utifrån ett givet tema vill gestalta eller illustrera något. Smoliansky berättar också, men i mera allmänna termer, i utsagor om människors grundläggande villkor. Det är vackert, ofta ömsint, det är poesi.
Smoliansky för också de små tingens talan, med Marie Lundquists ord. Han riktar kameran ner i marken och avbildar några små stickor eller ser med objektivet två rostiga haspar på en husvägg.
Det finns en smolianskysk estetik, något som ger hans fotografier deras signum, som sensuella avtryck av hans blick.
Tiden är inte bara ögonblicket utan också tidsandan. Många bilder är från det 1950-tal då Gunnar Smoliansky formades som fotograf. Nalen 1959 visar en ung kvinna på danspalatset Nalen. Skuggan delar hennes ansikte. Hon är spänd, rädd, som inför en initieringsritual. Lika betydelsebärande är en bild på fyra barfotatjejer på en stentrottoar, Södermalm 1959. De leker och kikar runt ett hörn, kanske in i vuxenvärlden.
Båda bilderna bärs av betydelsebärande element, som blickar, linjer, ljus och skugga. Bakom bilden av flickorna finns en trappingång i skugga, de har kommit ut i ljuset. Nalenbilden har också ett djup, en diagonal mot betraktaren från ett upplyst rum. Estetiken skapar ett före och ett efter. Trots det skenbart händelselösa finns berättelser i många bilder, om människan och om tiden ‧ betraktade genom det frusna ögonblickets prisma.
Fotnot:
På utställningen visas en nygjord porträttfilm om Gunnar Smoliansky.
Utställningen har producerats av Hasselblad Center och tidigare visats också på Kulturhuset i Stockholm. Med den tar Dunkers ett rejält kliv tillbaka på den nationella konstscenen.
Tyvärr har man inte satsat på att göra en bra katalog.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus