Låtsaspolitik och verklig konst
Linda Fagerström recenserar Lars Vilks omdiskuterade teckning "Profeten M. som rondellhund" och hittar historiska trådar och samtida paralleller.
Profeten M. som rondellhund
Lars Vilks
Blyertsteckning
Utställningen pågår i media under obestämd tid
Lars Vilks
Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund publicerades i flera svenska tidningar år 2007 och väckte stor vrede i delar av den muslimska världen. Lars Vilks har sedan dess fått motta ett flertal hot, bland annat från terrornätverket al-Qaida.
konst. En hastigt utförd teckning, nedkastade svarta streck på vit botten. En darrig figur, omgiven av snabba linjer i bakgrunden. Det liknar en kentaur, de hästmänniskor som är vanliga i grekisk antik mytologi och i samtida sci-fi – exempelvis i "Xena – Warrior Princess". Först då man läser titeln, Profeten M. som rondellhund, förstår man att det är en hund.
Lars Vilks teckning är alltså helt textberoende. Utan upplysningen om att huvudet tillhör just Muhammed vore uppståndelsen obefintlig. Ansiktet kan tillhöra vilken okontroversiell skäggig man som helst: kanske den sikh jag såg på Espresso House igår, en kristen koptisk präst – eller jultomten?
När konstnären gjorde sin rondellhund hade Jyllands-Posten nästan två år tidigare publicerat de teckningar som utlöste den så kallade "Karikatyrkrisen". Idén var alltså väl beprövad. Dörren stod vidöppen. Följderna av att visa en sådan bild i offentligheten var mycket förutsägbara: ilska, protest, flaggbränning, diplomatiskt sammanbrott, bombhot, bojkott. Lars Vilks upprepade handlingen – framställde profeten på ett förnedrande sätt – och reaktionerna blev desamma. Tänka sig.
Sedan Marcel Duchamp 1917 ställde ut en uppochnedvänd pissoar och kallade den "Fontän" har konsthistorien inte varit sig lik. Han hade skapat ett ready-made och introducerat den konceptuella konsten. Det kan man bara göra en gång. Sedan är det gjort. Alla repetitioner blir platta, utan att någonsin kunna orsaka de starka reaktioner som originalverket gjorde.
I fallet med Muhammed är det annorlunda. Trots att Lars Vilks upprepar Jyllands-Postens idé blev reaktionerna än en gång lika starka. Skillnaden är förstås, att en borgerlig genomsnittlig konstpublik är något annat än religiösa fanatiker. Konstpubliken skulle ignorera en ny pissoar i Duchamp-stil. Fanatiker låter sig däremot uppeldas gång på gång. Är det därför motiverat att reta dem?
Många menar att det är konstnärernas uppdrag att gestalta och diskutera samhällsrelaterade frågor. Kanske är det till och med deras skyldighet att med sin konst uttrycka sådant som inte kan sägas med ord, att på ett starkare sätt förmedla en erfarenhet, att uttrycka känslor på ett sätt som varken ord eller politiker förmår.
Är Lars Vilks teckning ett bra sätt att använda konst för att debattera en sådan sak, en politisk fråga?
Man kan jämföra med den mexikanska konstnären Teresa Margolles som lägger hela sitt konstnärskap på att skildra de inbördeskrig som drogkarteller för i hennes hemland. Fler än 5 000 människor dödas årligen i dessa krig. Regeringen kan inte längre garantera medborgarnas säkerhet, statens våldsmonopol har upphört. Teresa Margolles samlar upp blod från marken där någon av dessa tusentals avrättningar ägt rum och färgar sedan tygstycken med blodet. På den torkade vinröda textilen broderar konstnären med guldtråd in fragment av de meddelanden som lämnas vid de mördade kropparna. "Tjallare!" eller "Nästa gång tar vi din bror!". På sommarens Venedigbiennal lät hon anhöriga till mordoffren varje dag skura golvet i mexikanska paviljongen med vatten blandat med blod uppsamlat vid avrättningsplatserna.
I jämförelse känns Lars Vilks konstnärliga inlägg i den politiska debatten – hur ska jag säga… lamt. Även om hans konst är dålig och föga originell, måste vi ta den på allvar och försvara den nu när allt plötsligt förvandlas till en fråga om liv och död, mänskliga rättigheter, tryck- och yttrandefrihet.
Men, att världen ska sättas i brand av detta? När konst kan bära på så mycket fler, svårare och komplexa utmaningar?
Det hade känts mer logiskt om det var en mordkomplott mot Teresa Margolles som nu avslöjats, snarare än den mot Lars Vilks.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus