Hon tänker på oss alla
Linda Fagerström och Jonas Ellerström vandrar på parallella stigar genom Marianne Lindberg De Geers två utställningar och tänker på både sig själva och konstbesökarna.
Marianne Lindberg De Geer, Orientering
Dunkers kulturhus
Utställningen pågår till och med den 29 augusti.
konst. "Jag tänker på mig själv". Det är det mest provocerande en människa kan göra. Att tänka på sig själv. Mer provocerande än att reta muslimer eller att förespråka betyg redan i förskolan. En god medborgare och väluppfostrad person förväntas ju i första hand tänka på andra. Ta hänsyn. Visa förståelse. Tiga och lida. För allas trevnad. Inte tänka på sig själv. Ändå är det just det som de flesta människor gör mest hela tiden. Tänker på sig själv.
En av de få som vågar erkänna att hon tänker på sig själv är Marianne Lindberg De Geer.
Ända sedan hon började arbeta som konstnär under 1980-talet har hon döpt konstverk, utställningar och böcker till Jag tänker på mig själv. För den som följt hennes konstnärskap, sjunker det efter hand in, att frasen kanske inte är fullt så egoistisk som den först verkar. Vill du möta och förstå en annan människa måste du ju först våga möta och förstå dig själv. Att tänka på sig själv i en annans skor, att föreställa sig själv i någon annans situation, att känna med någon annan, är ju en rätt grundläggande mänsklig egenskap. Empati, kallas det.
Vill man, kan man också se det som ett slags parallell till den klassiskt styrkegivande parollen det personliga är politiskt. Det som händer mig, händer också alla andra. Genom att tänka på mig själv, genom att beskriva och exponera min egen ångest, skit och förtvivlan ger jag styrka till andra som känner som jag. Låter dem förstå att de inte är ensamma. Ger dem redskap för förändring. Detta menar jag, är den viktigaste och tydligaste linjen i Marianne Lindberg De Geers konstnärskap.
I den retrospektiva utställningen Orientering på Dunkers kulturhus under våren och sommaren kan man ta del av allt detta.
Här finns alltihop, den jättelika installationen med det egna ansiktet inklippt i en mängd kända bilder, den oerhört uppmärksammade bronsskulpturen i naturlig storlek där en anorektisk och en överviktig kvinna står mittemot varann, kartan över kompiskorruptionen i konstvärlden.
Inte minst finns här de klassiska storskaliga porträtten av konstnären och hennes närmsta krets, ikoniska i sin perfekta krock mellan popkonstens skrikigt skoningslösa färger och tekniskt drivet renässansmåleri.
Genom Lilla Galleriets utställning får vi dessutom se den omdebatterade Amelia Adamo-affischen till Göteborgs filmfestival 2001 och det Barack Obama-inspirerade porträttet av Gudrun Schyman från 2009. Här visas också det helt nya projektet Förställning, där etablerade skådespelare sminkats till clowner och fotograferats i fascinerande porträtt.
Marianne Lindberg De Geer arbetar egentligen mycket nära clownens metod, hon har samma förmåga att på en sekund vända naket allvar till gapskratt och drabbande insikt. Som i det närgångna självporträttet, där hon – som man – med självmedveten viktighetsuppsyn hos en Rotarymedlem i slips, oscillerar mellan ren skräck och parodi.
Eller i collagen från 1993, som kanske gjort "Jag tänker på mig själv"-frasen mest känd, där välkända porträtt av Strindberg, Picasso, Warhol, Mao, Freud, ja till och med Jesus, fått sitt ansikte täckt av hennes kritiskt stirrande ögon. De bekanta bilderna blir skrattretande, men genast främmande. Det blir möjligt att se dem på nytt, som för första gången och fråga sig, vem var den där Palme, egentligen? Tänkte Strindberg på sig själv? (Frågan är väl snarare: tänkte Strindberg någonsin på någon annan än sig själv?) När hennes rannsakande blick glor mot dig från Maos eller Khomeinis ansikte verkar den säga även jag hade kunnat bli diktator. Ja, även du, faktiskt.
I den svartmålade installationen Labyrint (1997/2010) går man sökande, lockad och alltmer stressad av barnrösters mer eller mindre desperata rop på mamma! Man måste ju hjälpa till. Vindlande gångar. Leta efter mamma.
Plötsligt, i mörkret, möter man – sig själv. Jag tänker på mig själv. Slår näsan i den väggtäckande spegeln. Pang!
Till och med Freud hade älskat det.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus