Kroppens erfarenheter
Bildmaterial
Marianne Lindberg De Geer, Förställning
Lilla Galleriet, Helsingborg
Utställningen pågår
till och med 1 maj
konst. Självporträttet hör till konsthistoriens vanligaste motiv. Det kan ha krasst ekonomiska orsaker som att en modell kostar pengar, tekniska som att den egna spegelbilden är det ansikte man kan komma närmast utan att situationen blir pinsam, och kanske främst psykologiska: utforskandet av den egna personligheten blir i förlängningen en skildring av människan i allmänhet.
Marianne Lindberg De Geer har aldrig hymlat med att hennes konstnärskap tar sin början i och roterar kring henne själv. En del av hennes verk tycker jag i alltför hög grad stannar kvar i en personlig sfär, även om de bygger på starka idéer och avsevärd målerisk skicklighet. Den berömda kartan över konstvärlden är knappast intressant utanför just denna värld, vars maktrelationer den ritade upp och eventuellt därigenom konsoliderade. Porträtten av galleristen Anders Tornberg och maken, konstnären och författaren Carl Johan De Geer, är i sig utmärkta men på motsvarande sätt stumma för de betraktare som står utanför den krets som kan identifiera personerna utifrån tavlornas förnamnstitlar ”Anders” respektive ”Carl Johan”.
Om dessa och andra verk av liknande slag förefaller mig alltför interna, i sämsta fall alltför belåtna med att registrera den egna framstående positionen inom konstnärsskrået, innebär detta inte att Lindberg De Geers självbiografiska projekt är vare sig improduktivt eller ointressant. Också hennes starkaste verk bygger på egna omedelbara erfarenheter och gestaltar eller diskuterar den egna personen. Den subversiva humor som strömmar genom den mängd collage där konstnären klistrat in en inte alls smickrande bild av det egna ansiktet i bilder av Luther, Mao, drottning Silvia och andra är befriande. Bilderna rymmer med lätthet både självupptagenhet och självironi, och på ett djupare plan frågan om hur vi förhåller oss till den störtflod av ansikten och namn som samtiden vrålar i våra öron är viktiga, inflytelserika och trendsättande.
Direkt drabbande är de två självporträtt som ställs emot avmålade pinupbilder. Vetskapen att bilderna är målade efter en canceroperation understryker allvaret men är inte nödvändig: att dessa ansikten är märkta av smärta framgår alldeles tydligt med måleriets uttrycksmedel. I diskret effektiv kontrast är de mycket yngre kvinnokropparna på pinuptavlorna mer stiliserat återgivna, med hudpartier och hårsvall som närmast släta ytor.
Den dramatiska kontrasten bildparen emellan blir i mina ögon långt mer än en enkel kritik av porrindustrins kvinnoutnyttjande. Närmast aggressivt hävdar målningarna inte bara konstnärens utan också åskådarens, alla människors rätt att inte skämmas för sin kropp och de erfarenheter som präglar den. Varje människas kropp är den människans sanning, som inte skall tvingas inför ouppnåeliga, opersonliga ideal.
Den välhängda utställningens innersta rum utgör ett slags sammanfattning av dess tematik: sårbarheten, självhävdandet, identitetssökandet. Den svarta labyrint Marianne Lindberg De Geer byggt upp har fyra in- och utgångar, och medan besökaren trevar sig runt i den hörs röster kalla ”Mamma!” ”Pappa!” – röster som blir ens egen. Och längst in i labyrinten möter inte odjuret utan i spegling efter spegling man själv: jag och jag som en av alla människor. Det är märkligt trösterikt.
När jag efter att ha gått igenom salarna ännu en gång – utställningen har många intelligenta variationer på sitt tema – vandrar in i labyrinten hittar jag inte fram till rummet med speglarna. Nå, det är väl så livet är.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus