Hantverkets tvehågsna radikalitet
Bildmaterial
Malin Schönbeck "Beige Skulptur" .
Mycket snack och mycket verkstad, konsthantverk idag
Krapperups konsthall
Pågår till den 27 juni
konst. Konsthantverkets lott är oftast de alternativa lokalerna och sammanhangen. Den blommar ut nära sin publik, långt från samtidskonstens huvudfåra. Den har stämplats som småskalig, lokal, enkel, lågmäld och inte minst oförarglig. Egenskaper som sällan efterfrågas på de stora scenerna, mitt i rampljuset.
Med hjälp av begreppet ”konsthantverk idag” söker Krapperups konsthall sätta lite av den här bilden på ända. Fältet för konsthantverk har enligt konsthallen sällan ”varit mer föränderligt, mer diskussionslystet – och mer levande – än i dag”.
Och vad menas då med konsthantverk idag? Utställningen i sig ger knappast något entydigt svar. Malin Schönbecks virkade ”Ull”-konstverk överraskar med ett laddat sensuellt symboliskt innehåll, något jag inte förväntat mig möta på en utställning med konsthantverk. Överraskar gör också Moa Lönn med sina leranimationer där videoprojektionen, videotekniken, snarare än leran, hamnar i centrum.
Samtidigt finns här arbeten av mycket mer traditionellt slag: Malin Grumstedts kavlade och infärgade porslin med växter som motiv och Ellen Ehks drejade stengods för att ta ett par konstnärer vars verk pekar åt rakt motsatt håll. Till syvende och sist visar Krapperup ett konsthantverk av idag som landar vid kvardröjandet och vid en uppsättning traditionella material; lera, silver, textil och glas.
Åtminstone en ytterligare sak framstår som evig och oföränderlig. Konsthantverket är de kvinnliga konstnärernas domän, på Krapperups utställning räknar jag till 13 kvinnor och tre män. Medvetet eller ej sätter Krapperups konsthall tummen på den tredimensionella konstens genusaspekt. Kvinnliga konstnärer har mutat in lera och textil medan den manlige konstnärens material oftast är helt andra (betong, sten…), som om det funnits regler om vem som skulle jobba med vad. Antagligen är det här, dessvärre, en förklaring till (eller följd av?) konstnärsmaterialens hierarkiska ordning där just konsthantverkets lera och textil oförtjänt avfärdas som enklare, mindre avancerat, mindre seriöst än andra material.
Ett frågeformulär, riktat till var och en av konstnärerna, hjälper ytterligare till att lyfta fram materialet och tekniken framför idén bakom verken. Konstnären tillåts visserligen ”berätta om verken” de skapat men än större plats tar frågan om konstnärens ”förhållande till materialet eller materialen i verken” och hur konstnären ser ”på tekniken eller teknikerna” i de egna verken. Frågan om vad verket säger och varför – syftet, tanken, meningen och så vidare – riskerar att hamna i kölvattnet.
Å ena sidan verkar Krapperup vilja kasta av sig den aura som av tradition omger konsthantverket (för att kunna visa på öppenheten av idag), å andra sidan verkar man vilja föra tillbaka konsthantverket till först och främst handfasta frågor om traditionella material och, ny eller gammal, teknik. För några av de mer experimentella verken är det här lite synd, här blir frågorna snarare inlåsande än öppnande. Det ”diskussionslystna” ges onödigt snäva gränser, konsthantverket riskerar låsa in sig själv istället för att riva murar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus