Popångest
Jenny Maria Nilsson ser Louisiana hitta skärningspunkterna mellan Edward Munch och Andy Warhol i en slagkraftig utställning.
Bildmaterial
”Broschen”.
Warhol efter Munch
Louisiana
Pågår till den 12 september
--
konst. Den femte juni år 1901 sköts norska Dagny Juel ihjäl av sin älskare på ett hotellrum i Tbilisi i Georgien. I ett brev till hennes femårige son Zenon, som bevittnade händelsen, skrev mördaren att skälet till mordet på modern var att hon inte tillhörde denna värld – hon var gud, menade han.
Juel var knappast gud, men Edward Munch använde henne som modell för Maria, Jesus mor, i det verk som fick namnet ”Madonna”, som ni säkert alla sett.
”Madonna” hänger nu på Louisianas väggar i en mängd varianter, både de ursprungliga verken som Munch målade i fem versioner mot slutet av 1800-talet och de parafraser som Warhol tillverkade på 1980-talet. Warhol gav inte bara Madonna popfärger, han kombinerade henne med Munchs ”Självporträtt” och åstadkom en slagkraftig diptyk. Ett litet bekymrat foster sitter hopkrupet i hörnet av ”Madonna” och under ”Självporträtt” finns en skelettarm. Metaforerna kan inte misstolkas, det handlar om liv och död – som i Warhols dubbeltryck blir liv och död upphöjt till hundra.
Henryk Sienkiewicz, den polske Nobelpristagaren i litteratur, var en annan av Juels älskare. Han har inget med det här att göra mer än att han likt Munch och Warhol behärskade den konstnärliga dramaturgi som brukar slagkraftighet som metod. Munch låter sex, ångest och lidande framträda i bilder, Warhol förtydligar det redan tydliga. Båda är fenomenala i bemästrandet av kommunikation.
Utställningen är effektiv, den startar i mörka rum och gångar där Munchs verk och utställningstexter är det enda som syns.
Så kommer man ut i tre ljusa salar, ett rum med Warhols omdiktningar av Munchs motiv, ett med Warhols olika självporträtt och ett rum med en sortering av hans konst.
Paul Erik Tøjner, Louisianas chef som skapat Warhol after Munch, är i dåligt sällskap. Omgivningen avrådde honom och menade att han var ”helt langt ude” när han avslöjade tanken på att låta Warhol och Munch mötas. Bra att han envisades! Allt blir tydligt vid jämförelser och det är en av de mest dynamiska utställningar jag sett på Louisiana. Mellan Warhol och Munch finns många skärningspunkter och Warhol själv kopplade sin vagn till den tidigare kollegan när han la rabarber på och reproducerade fyra av dennes bilder; förutom de två nämnda också ”Broschen” och ”Skriet”.
”Skriet” fanns som hårdrocksaffisch på min äldre snygg-grannes rum i början av 80-talet och förra sommaren såg jag den förtvivlade gestalten som badleksak! På t-shirts och kylskåpsmagneter, överallt finns ”Skriet”, vilket är som det ska vara.
Munch lyckades bildmässigt gestalta den överrumplande, outhärdliga känslan av existentiell ångest som många kan identifiera sig med. Kan du inte det – gläd dig.
Warhol är konstvärldens fanboy, han plockade ner allehanda signifikanta satelliter från mänsklighetens rymd och konverterade dem till konst; Mao, Jacqueline Kennedy, Marilyn, det egna ansiktet, kommersiella ting och motiv upphämtade från konsthistorien – ikoniska människor och ting blev än mer ikoniska bilder.
Warhol mångfaldigade och färglade som vore han anställd av jorden för att fånga allas blickar.
Han lyckades för bra, popestetiken finns jämte inramade kattungar på Coop Forum och känns numera sönderreproducerad. Men något sker i skenet av de mer ovanliga, här aktuella, Warholreproduktionerna. Konstnärens egen kvalitet är något annat än den stil han skapade.
Jag hade glömt det.
1880-talet i Norden var en tid av uppror mot konventionen. August Palm höll år 1881 sitt första möte i Malmö.
I Oslo, som då hette Kristiania, strejkade konstnärerna, bland dem Munch, i två år mot landets mäktigaste konstförening för att de ansåg den bakåtsträvande. Av skäl som till exempel den ram av spermier som Munch lät pryda ”Madonna” betraktades han som skandalös. Han baktalades i norsk press, reste till Berlin, mötte Strindberg. Att de söp vet jag, att de beklagade sig över smärtan i att tillhöra en ny tid tror jag. Warhol var sin tid, som ett lackmuspapper blev tidens uttryck hans.
Två uppförstorade fotografier av konstnärerna finns vid ingången till den här mörka men också flärdfulla biten konsthistoria. Munchs blick är fjär, Warhols närvarande. Munch sa att änglarna vid hans vagga bar namn som sjukdom, galenskap och död. Båda han och Warhol tycks ha haft en egendomlig kombination av vansinne och självinsikt.
”Utan ångest och sjukdom vore jag ett skepp utan roder”, sa Munch.
Warhol skapade en tapet av självporträtt som Louisiana nu tryckt upp och tapetserat med.
En lysande idé för någon – ”en djupt ytlig person” kallade han sig själv – som letar efter en entré till världen i det egna ansiktet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus