Bollen är inte rund

Efter avspark i konsthallen Nikolaj går Johan Malmberg en match med fotbollskonst som varar mer än 90 minuter och har fler än två planhalvor.

Konst. Precis som här hemma är kulturbäraren en kvinna. Den dag jag besöker konsthallen Nikolaj, den gamla kyrkan mitt i Köpenhamn som är en av de centrala spelarna för samtidskonst i Byen, är det bara män här. Män som inte nödvändigtvis söker sig till en utställning med en samling samtidskonst från det senaste decenniet sådär en vardagseftermiddag. Men VM för dörren och titeln Kick Off kan förstås ha lockat.

Några av männen stannar till framför den danska videokonstnärens Jeanette Ehlers "Ghost Rider" där bollarna dansar runt på en plan utan de bortretuscherade spelarnas hjälp. På skärmen bredvid skriker en skitförbannad tränare ut instruktioner mot en öde fotbollsarena i tyskarna Andres Lutz och Anders Guggisbergs "Angry Coach". Ljud som försvinner, spelare som går upp i rök eller tvingas spela nedsänkta i nattens mörker; det är onekligen många av konstnärerna som leker med spelets grundläggande premisser. Som väljer att se denna world in motion som blott och bart en koreograferad dans.

Själv försjunker jag i franska konstnärskollektivet Pied la Biches "Trileqtique" där det spelas fotboll mot tre mål på en hexagon. Det böljande spelet blir riktningslöst, som att spela kinaschack med små barn. Fotbollens grundläggande dialektik upplöses. Bredvid radas verken upp just där spelet fryses, bilderna styckas sönder och där mellanrummen får ta plats. Dekonstruktion och estetisk lek är liksom konstens planhalva, ofta mer banal än den vill göra gällande. Men männen ser allvarligt konfunderade ut.

Längst ner i rummet har tyske konstnären Harun Farocki fyllt ett rum med tv-apparater i sin "Deep Play". På tolv skärmar visas VM-finalen från 2006 mellan Italien och Frankrike i olika utsnitt och vinklar. Här börjar det likna något. En grupp av de manliga besökarna får upp humöret en smula och slår sig ned i soffan. Snart nog är både de och jag uppslukade av ett skådespel gestaltat tämligen annorlunda än vi mindes det; där den centrala scenen med Zinedine Zidane som bröstar Marco Materazzi och får rött kort faktiskt blir en scen i periferin. Det ser inte långt märkvärdigare ut än när en Rit-Ola i vilket "Fotbollskväll" som helst stannar bandet och i slow-mo förklarar löpvägar. Men vinklarna tar tillvara mycket av det där som fotboll också sägs vara.

Kommersialism. Identitet. Klass. Politik. Religion.

Zidane speglas i hart när varje perspektiv av detta som fotbollen, också, inbegriper.

Det är som den fotbollsälskande författaren Mario Vargas Llosa säger: "Fotboll är allt - och inget".

Estetiskt utbytbart måhända, men som spegel: allt! Konsten zoomar in och tar upp dem alla. Dessa aspekter. Den italienska konstnärsgruppen 0100101110101101.org iscensätter det kommersiella i sin "Nikeplatz".

Floor Wesselings visar på det politiska i "Blood in Blood Out" där arvsfiender tvingas samsas i samma lagtröjor: Sverige-Danmark, Irland-England, Italien-Sicilien.

Besattheten (huliganismen?) avkläds sina attribut när fansen avanonymiseras i Amel Ibrahimovics porträtt av dem, i ett av utställningens mest effektfulla verk.

Nu är inte "Kick Off" en utställning gjord för Sydafrika-VM vilket gör den mindre precis. Den blir aldrig en konstens motsvarighet till författaren Franklin Foers "Fotbollen förklarar världen". Annars hade ju Sydafrika på alla sätt varit tacksamt, men än mer kunde man förstås efterlyst ett mindre eurocentriskt perspektiv på den globala fotbollen – exempelvis vilken avgörande betydelse har fotbollen haft som politisk dynamo i Iran. Vad skulle inte en plats just i detta VM kunnat betyda för öppningen för demokratiprocessen där?

Det bästa på "Kick Off" blir därför i stället den rent personliga upplevelsen av fotboll. Knäckande bra är ett annat verk av Pied La Biche, "Refrait", där straffsparksläggningen i den klassiska semifinalen i fotbolls-VM 1982 mellan Frankrike och Västtyskland spelas upp. Ett älskat Frankrike med tidernas kanske vackraste mittfältsspel – Platini, Giresse, Genghini, Tigana. Ett avskytt Västtyskland som fulspelat på resultat mot Österrike, ett västtyskt lag hårt pressat av starka personligheter och inte minst då med geniet Paul Breitner, den forne maoisten "Röde Paul", som supit och söndrat truppen. I målet stod den till synes totalt amoraliske Toni Schumacher som först försvarat läggmatchen och sedan i Frankrikematchen brutit käken på Battiston i VM-historiens fulaste överfall.

Rättvisa är ett svårt missbrukat ord i sportens värld. Likaså logik. Inget sådant existerar. Därför ska inte bara detta fantastiska franska lag förlora. Schumacher ska bli hjälte! Därtill ska straffdramat ställa kamrerstypen Uli Stielike oväntat i fokus; han som missar en straff och fullständigt bryter ihop, så oväntat för alla att kommentatorn liksom glömmer bort det fortsatta dramat utanför Stielikes värld.

Medan dramats individuella huvudrollsinnehavare fångar oss rekapitulerar konstnärsgruppen, simultant på en parallell skärm, straffdramatiken långt senare i olika vardagsmiljöer, människor som återupplever händelserna (traumat!). Utan vare sig estetiskt banala gester eller politiska undertoner gestaltas enbart hur fotbollen lever i oss. Jag tror mina manliga kompisar här inne i konsthallen håller med.

"Kick Off" lyckas också säga något annat om fotbollen, tror jag.

Att det inte är vinnarna som överlever, det är själva berättelsen om fotbollen.

Men då tillåter man sig förstås att se på fotboll som något långt mer essentiellt än de flesta konstnärerna på utställningen väljer att göra.

Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se042-489 92 31