Betong och räta vinklar
Martin Hägg ser fantasilösa materialval på Kivik Art Center. Men hittar även uppstudsig framåtanda när arkitektstudenter spånar fritt.
Bildmaterial
Kivik Art ´10
Petra Gipp: Refugium, Runa Islam: Cabinet of Prototypes
Arkitektur & Landskap: Nitton ritningar för en konsthall
Kivik Art Centre
Pågår till och med 27 september
konst. Kivik Art Centre har sedan starten för fyra år sedan hållit grytan kokande mycket tack vare att man lyckats locka till sig det ena affischnamnet efter det andra; arkitektgruppen Snøhetta, Antony Gormley, Julian Opie, Matti Suuronen. En juridisk tvist med grannen Ulf Lundell om huruvida Gormleys skapelse är en byggnad eller ett konstverk, har höjt temperaturen ytterligare.
Just gränslandet mellan arkitektur och konstverk har utvecklats till något av projektets kärna. Fysiskt har resultatet varit tungt så det förslår med Snøhettas och Gormleys konstruktioner i betong och Opies, numer bortplockade, i diabas. Matti Suuronens mytomspunna, futuristiska och beboeliga ”Venturo”-hus får sägas utgöra essensen av denna fusion mellan konst och arkitektur.
Med "Kivik Art ´10" har den manliga dominansen brutits med deltagande svenska Petra Gipp och Londonbaserade Runa Islam. Petra Gipps avskalade ”Refugium” har funnit sin plats i en trädbeklädd sluttning. Gipps verk har en hemlighetsfull, närmast religiöst/meditativ aura kring sig där placeringen effektfullt förhöjer känslan av mystik och enslighet.
Men åter är det betong och räta vinklar som gäller på Kivik Art Centre, åter har man fastnat för en fysiskt betingad signal om tyngd, kraftfullhet, beständighet. Med all respekt för upplevelsen i Gipps/Islams tillskott; valet av material framsår som fantasilöst.
Varför inte vid det här laget släppa in ett mer subtilt förhållningssätt till gränslandet konst/arkitektur? Bara för att konsten hamnar ute i det fria behöver den inte nödvändigtvis förhålla sig till begrepp som monumentalitet och evighet. Runa Islams videoprojektion, inbäddad i Gipps arkitektur, är därför en välbehövlig injektion till projektet som helhet, någonting som förhoppningsvis kan fungera som en vägröjare.
Med utställningen Arkitektur & Landskap spänner Kivik Art Centre bågen rejält. Nitton arkitektstudenter från Lunds Universitet har, under universitetslektor Peter Sjöströms ledning, fått spåna fritt kring en tänkt konsthall med ateljéer i området. Studenternas tankar har tillåtits breda ut sig ostört, utan varje form av miljömässiga, politiska eller ekonomiska ramar. Samspelet, respekten, för den vackra naturen är genomgående i förslagen. Med sina utsiktstorn och panoramafönster säljer byggnaderna in sig genom sitt läge. Hållbarhetstanken har varit ett rättesnöre, en del träfort i skogen, en annan del insmugna etagehus a la Frank Lloyd Wright.
Här hettar det till av uppstudsig framåtanda. De högtflygande planerna föder en stark nu eller aldrig-känsla. Vare sig projektets eldsjälar vill det eller ej så har spekulationerna kring en kommande konsthall med ens förvandlats från ett ”om” till ett ”när”, nu blir det svårt att backa ur med hedern i behåll.
Sune Nordgren och hans följeslagare har slagit ner sina pålar i en landsända annars mager på internationellt inriktade konstprojekt/institutioner av dignitet. Wanås skulpturpark har länge varit det lysande undantaget och Umedalens dito ligger som bekant långt härifrån förutom att Kivik Art Centre siktar bortom rollen som enbart skulpturpark.
Samtidigt är de övergripande parollerna allt annat än unika. När Nordgren säger sig vilja ”locka besökare året runt” i ett projekt som är tänkt att utgöra ”en drivkraft för tillväxt i regionen” tangerar han och Kivik Art Centre i själva verket den kanske vanligast förekommande kulturdiskussionen på Österlen.
Möjligen blir Kivik Art Centre först med att föra skeppet i hamn.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus