Elefanter, apor och papegojor
Linn Fernström använder sig friskt av djurparksdjur i sin konst. Johanna Gredfors har sett en utställning fullproppad med symbolik.
Bildmaterial
Linn Fernström
I projektrummen: Anna Bokström, Kristina J Eldon
Galleri Arnstedt
Utställningen pågår 15 juli – 2 augusti
Konst. Det är tio år sedan Linn Fernström ställde ut på Galleri Arnstedt för första gången. Då var hon nyss utexaminerad från Mejan, nu är hon så väletablerad att hon sällar sig till den lilla skara svenska samtidskonstnärer som, i brist på bättre ord, kan kallas ”folkliga”. Sommarens utställning har titeln Tvåstigsvandra i solsystem och är en svit oljor och blyertsteckningar, utförda i den Fernströmska, säregna stilen: stora i formatet, narrativa, symbolmättade i ett slags hemmasnickrad, dekorativ surrealism.
I ett av rummen visas en samling nya teckningar, tätt hängande. Fernström tycks ha tillbringat tid i djurparken, för här vimlar det av djur som hör hemma där: apor, elefanter, leoparder. Men i stället för att, som där, vara fjättrade vid sina burar är det här tvärtom. Djuren, särskilt aporna, har blivit utrustade med piskor, snaror och långa fiskelinor med krokar, som de brukar på såväl barn och diverse avhuggna kroppsdelar som på andra djur.
Främst kännetecknas dessa verk av de nervösa linjer som löper kors och tvärs över bildytorna. Än är de långa sprickor, orsakade av en massiv, marscherande elefantkropp, än liknar de marionettrådar, än bildar de galler, omslutande ett gråtande människopar. För nej, människorna saknas inte, trots att de i denna svit får se sig dominerade av djuren. Fernströms typiska rosor och insekter saknas inte heller utan svärmar kring de förmänskligade djuren.
På samma tema fortsätter de till antalet sparsamma oljemålningarna. En del av teckningarnas motiv går igen, som till exempel i ”Bland ruiner”, en stor målning som fått behålla mycket av teckningens karaktär. En gata och några byggnader är skissade i bakgrunden, i förgrunden syns en gammal kvinnas grova anletsdrag. Ovanför henne ringlar sig ett slags lianer, nedblodade och rosprydda i exakt samma färg.
I målningarna har de distinkta linjerna blivit mer kaotiska, där penseldragen gått i närmast hypnotiska rundlar. Elefanterna och aporna kompletteras med färggranna papegojor och undulater, människorna – inklusive ett par självporträtt – har blivit fler, de vita, rena ytorna växt. De ständiga, dekorativa blommorna och insekterna är fler och större, färgbehandlingen återhållsam men pigg.
Men trots skillnaderna tycks måleriet som översatt från teckningen. Visst vinner bilderna på att gå upp i format, att färg och textur adderas, men med det följer också att de i viss mån förlorar sin spontanitet. Jag tycker att jag genom att utforska teckningarna, i högre grad kan tillgodogöra mig Fernströms förhållningssätt till och användande av symboler, då jag kan följa dem streck för streck. När jag kan studera den till synes oplanerade bildytan som är kladdad på och suddad i.
Konst som är så fullproppad med symbolism som Fernströms kan man närma sig på olika sätt. Det går förstås att studera den långsamt, ett verk i taget med pauser mellan för att inte bli alldeles vimmelkantig. Jag föredrar att arrangera min upplevelse av verken som ett bildspel, en karneval där bilderna i tämligen snabb följd avlöser varandra. Då ser jag symbolerna löpa som trådar genom bilderna, fjärilar fladdra förbi, djurparksdjur kasta sina linor från den ena bilden till den andra. Det gör att jag tjusas och förundras, i stället för att bli alldeles för mätt av det bubblande gyttret av drömbilder.
I galleriets två projektrum håller fotograferna Anna Bokström respektive Kristina J Eldon till. Bokström visar en liten serie dokumentära fotografier kring en abort. De är melankoliska, fyllda av en vardag som måste fortsätta, trots att det aborterade fostrets närvaro kan spåras överallt: som dubbelexponerad ultraljudsbild, lagd över Bokströms ansikte, i en rad blodiga bindor upphängda på en tvättlina.
Där Bokströms bilder är starka och stundtals mycket obehagliga, arbetar Eldon i en annan tradition. Hennes narrativt laddade, stillsamma bilder med mjuk fokus är koncentrerade på stämningar och poetiska inramningar. De berättar om platser och föremål skapade för människan, övergivna av henne men av tid och patina nötta, vackra och innerliga.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus