Gjuta olja på kaoset
Jenny Maria Nilsson ser världspremiären för oljemålaren Bob Dylan på Statens
Museum for Kunst.
Bildmaterial
The Brazil Series
Bob Dylan
Statens Museum for Kunst.
Pågår till den 30 januari 2011
konst. Ett av de mer irriterande sätten jag och min bästis hade att roa oss på när vi var en sisådär 15 jordsnurr var att ta reda på ingående fakta om Bob Dylan och hans musik. Inte för att det intresserade oss utan för att kunna förarga hennes storebror och hans vänner – de hade ett band och avgudade Dylan. När de var i närheten så slängde min kompis eller jag på det mest naturliga vis fram en fråga, till exempel; ”Vem spelade piano på ”Lo and Behold” på "The Basement Tapes?” Varpå den andre blixtsnabbt kom med rätt svar, ”Richard Manuel, och han la kör tillsammans med Danko”. Så lät vi ett samtal med initierad Dylankunskap meandra mellan oss. Detta drev brodern och hans vänner till vansinne. ”Det där kan vi också!” skrek de. Vi la huvudet på sned och tröstade, äsch det är inte viktigt – alla kan inte vara lika stora dylanexperter som vi.
”You burst the scene, already a legend” sjöng 70-talets folkdrottning, tillika Dylans före detta flickvän, Joan Baez om sitt ex i "Diamonds and Rust". Hon kom aldrig över honom om ni frågar mig. ”The unwashed phenomenon, the original vagabond” hade begåvning för både musik och integritet. Alltsedan debuten i början av 60-talet har han varit en väsentlig kulturreferens och han har i princip turnerat oavbrutet sedan åttiotalet – jag tror det är hans enda sätt att ”umgås” med människor. Ändå är han svåråtkomlig. ”I’m not there”, som Todd Haynes utmärkta film om honom från år 2007 heter.
2007 är också the times a-changing, Dylan debuterar som konstnär på ett tämligen oansenligt galleri i Tyskland. Allt verkar vara galleristen Ingrid Mössingers fel; hon frågar om han ville ställa ut och han tackar ja. Jag gillar att han sent i livet tar sig an en ny karriär, det borde fler göra oftare. Nog har han ständigt målat och ritat, hans väg är strösslad med egenhändigt producerad konst, men dock som amatör. Som den konstälskare han är besökte Dylan vid något tilfälle Statens Museum for Kunst, ett av de mest prestigefyllda museerna i Norden, och när de frågade detsamma som Mössinger svarade han detsamma. Nu är det världspremiär för 40 verk på duk och åtta skisser – The Brazil series – färdigställda under 2009 och 2010 speciellt för det här utställningstillfället.
”Kobaltblått är dispytens färg” står det i ett citat av konstnären som tryckts på särskilda, rostfärgade delar av väggarna i galleriet. Verkens färgskala innehåller en del ”dispyt”, liksom motiven gör det. Nyanserna är genomgående dova även i det ljusa och grälla, formerna är kantiga. Den mest träffande beskrivningen av Dylans konst görs av Lillian Faxholm, en pensionerad sjuksköterska. I en film producerad av museet, en film jag blir barnsligt förtjust i, talar hon, en liten pojke, en ung kvinna och konsthistorikern Kasper Monrad, som ansvarar för utställningen, om målningarna. Lillian säger att ett av verken påminner henne om ett tarotkort. Precis! Stilen är hög konst – tänk Matisse – blandat med något mer rustikt och ibland nuddar den kitsch.
”Frågan om målningarna skulle ha ställts ut om de inte var av Bob Dylan är absurd eftersom de är det” säger chefen för museet Karsten Ohrt. Han har väl anledning att göra det enkelt för sig, givetvis skulle inte verken fått ta upp dessa väggar om det var Esben från Odense som åstadkommit dem. Esben skulle vara hänvisad till det lokala biblioteket.
Det är som det ska, det inte någon oetablerad konstnär som syns här. Bob Dylan passar väl in i den identitetskonstlinje där namnet ger möjligheten – don’t think twice, it’s all right. Monrad säger ”Det är för att det är Bob Dylan och för att han är en briljant målare.” Briljant måste jag få fundera över men Dylan är åtminstone tillräckligt bra för att ta plats i den här makalöst vackra byggnaden.
Monrad har träffat Dylan två gånger i samband med förberedelserna. Vid någon tidpunkt kommenterade han ett verk med att det här väl måste vara en ”vanitas” – ett traditionellt motiv inom konsten som ska erinra betraktaren om livets förgänglighet ”Oh no!” svarade konstnären och sedan inget mer. Behovet av att förklara sig tycks mannen inte ha.
Men jag vet varför han målar och ritar. Folk skapar konst utifrån en vilja att tillfredställa ett av två sorters behov, antingen, som de författande systrarna Brontë, för att skriva fram dramatik i sina liv eller motsatsen – för att komma till ro. Dylan har målat och tecknat konstant, på servetter, biljetter och i studio, och skildrat det han ser. ”Jag skapade en slags ordning i det kaos som omger mig”.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus