Samling kring det förväntade
Martin Hägg på Konstnärsförbundets Jubileumsutställning på Landskona Konsthall.
Bildmaterial
"The King", målning med ram av urutanskum, av Karin Beatrice Levin från Sibbhult, Östra Göinge. Hon är med sina 31 år en av de yngsta konstnärerna på utställningen.
Ann Nybergs "Free Way" är en av hennes tre vävda tavlor.
"Orange flower", akvarellmålning med motiv från Australien, av Ylva Molitor-Gärdsell från Stockholm.
Jubileumsutställning
Svenska Konstnärsförbundet
Landskrona Konsthall
Pågår till och med i dag.
konst. Föreningar för konstnärer verkar ofta lika mycket inåt som utåt och Svenska Konstnärsförbundet är inget undantag. Förbundet lobbar för att förbättra yrkesverksamma konstnärers levnadsvillkor men har samtidigt en social roll att fylla, förbundet utgör en arena där annars ensamt gnetande konstnärer erbjuds en fast plattform för utbyte konstnärer emellan.
Den bakomliggande anledningen till utställningen på Landskrona Konsthall är förbundets 35-årsjubileum, intresserade medlemmar har fått lämna in egna verk som sedan nagelfarits av en internt sammansatt jury.
En annan anledning till utställning skulle kunna vara förbundets rätt så undanskymda tillvaro, i alla fall om man jämför med mer namnkunniga KRO, Konstnärernas Riksorganisation, med liknande roll och ambitioner.
Båda är rikstäckande organisationer där intagningen avgörs av sökandes utbildning, utställningar och kvalitet på konstverk. Konstnärernas föreningsverksamhet frodas ytterligare med Nordvästra Skånes Konstförening, och alla andra konstnärsgillen, med sina påskrundor som huvudattraktion.
För att inte tala om alla lokala konstföreningar med floran av tillhörande lokala konstsalonger. Det finns alltså gott om aktörer på föreningshimlen med mer eller mindre överlappande ambitioner.
Varför ett Svenska Konstnärsförbundet vid sidan av alla andra organisationer, förbund och föreningar?
I förstone påminner förbundets jubileumsutställning på Landskrona Konsthall främst om påskrundans samlingsutställning i samma lokal. Besökaren erbjuds små smakbitar där det mesta kretsar kring traditionella tekniker i stället för att, som samtidskonsten lärt, låta korsbefruktningar göda en mer experimentell konst.
Den som gissar på ett övervägande utbud av måleri gissar rätt. Utställningen innefattar också några riktigt goda målare, till exempel Ylva Molitor-Gärdesells friska landskap i akvarell där strama rektangulära ytor balanserar mot en mer fri penselföring. Lena TH Holmgrens små akvareller ställer på liknande sätt kaos mot ordning i vad som ser ut som stenar eller enkla abstrakta former.
Ullastina Larssons lockar med arkitektoniskt präglade ytor i akryl där linjer smidigt övergår i former. Lockar gör också Karin Ellerstrand Bengtsson med sina monotypier/collage uppbyggda kring enkla, organiska former. De organiska formerna tar konkret, fysiskt närvarande, gestalt i Kent Vibergs och Christer Bordings små delikata skapelser i svårarbetat hård diabas, verk som på flera sätt utgör utställningens tyngsta arbeten. Den som bäst lyckas frammana känslan av att något spännande finns under ytan är Karin Beatrice Levin med sin bild av kung Elvis, fundersam kvinna i stol och fotocollage.
Av och till blir det ändå lite trist, det mesta landar vid en klassisk strävan mot det lättaptitligt sköna.
Kanske är jag naiv men innebär inte existensen av många liknande föreningar (och samlingsutställningar) särskilt stora möjligheter för den som vågar tänka nytt.
Varför inte pröva nya former för antagning, urval och visning, något som hade kunnat öppna upp för bilder med lite mer idémässigt krut?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus