Mansgrisen Picasso

Linda Fagerström betraktar med växande ursinne hyllningsutställning till Pablo Picasso på Louisiana.

konst. Pablo Picasso. Kvinnotjusaren, vivören, individualisten. Mannen med fashionabla palats och rekordpriser på auktionshusen. Han var kommunist. Detta är välkänt. Faktum är att väldigt få modernistiska konstnärer stod till höger politiskt.

Ändå framställs Picassos kommunistiska sida som ett sensationellt avslöjande i vårens stora utställning på Louisiana, som samproducerats med konstmuseet Tate Liverpool. Den intetsägande titeln är Fred och frihet.

Det är en typisk Picassoutställning. Svartvita foton i fonden av varje rum med Den Store Mästaren, uppförstorad i övernaturlig storlek. Målningar av tjurar. Kvinnor med imploderade ansikten. Ett helt rum fyllt av tecknade fredsduvor. Så fint.

Kommunist – men absolut inte stalinist, understryks det noga. Kommunist i betydelsen ”snäll”. Trots Stalinporträttet och det tecknade vinglaset som höjs till hans ära. Nå.

Som många andra män som påstår sig vara kommunister eller socialister hade Picasso en reaktionär kvinnosyn. Detta är också välkänt. Ändå slår utställningen knut på sig själv i försöken att bortse från detta faktum. Kvinnor, som i hans bilder reduceras till kroppar och anonyma köttstycken, är i själva verket är ”hyllningar till livet” får man veta. Skildringarna är inte pornografiska utan ”djupt erotiska kärleksförklaringar”. Hans essentialistiska syn på kvinnor som ren natur med barnafödande – och absolut inte politik – som huvudsaklig uppgift, lyfts fram som fin och ren.

Ett helt rum på detta tema kallas "Mödrar och musketörer". Här dansar kubistiska kvinnor med malplacerade könsorgan nakna bredvid påklädda män i 1600-talskläder, alternativt ligger de ned som passiva kossor. Det är mycket absurt. Kvinnornas könsorgan skildras ur gynekologens synvinkel, ja uppfläkta och i detalj redovisade. Deras anus avbildade med tydliga svarta färgpluppar, en omistlig detalj för Picasso.

Redan 1907, i ett av konsthistoriens mest kända verk, de prostituerade kvinnorna med ansiktena utbytta mot afrikanska masker i "Les Demoiselles d’Avignon" hade Picasso blivit mästare i att skildra monstruösa kvinnor. Men dessa målningar är från 1970-talet. Var är kommunismen i dessa verk? Frihet, brödraskap – men var är lojaliteten med kvinnorna? Här är de natur och jord, oreflekterade, stumma representanter för materien.

Kvinnorörelsen gick Picasso förbi, det råder ingen tvekan om det. Men inte gick den väl Louisiana förbi? Varför visar de dessa misogyna bilder? Kvinnor som liderliga kroppar. Musketören slåss med sitt svärd. Vad har detta med fred att göra – för att inte tala om ”frihet”? Vems frihet?

Det är 1968. Amerikanska soldater slaktar den vietnamesiska civilbefolkningen. Martin Luther King mördas. Svarta människor kämpar för medborgerliga rättigheter i USA, i Frankrike, i Europa. Demonstrerande studenter gör revolt på gatorna i Paris.

Picasso, den store världsmedborgaren, kommunisten och fredsälskaren. Miljonär. Inflytelserik intellektuell. Vad gör han? Något oerhört banbrytande. Han målar en naken, liggande kvinna med gröna bröst, groteskt pekande åt motsatta håll och med skinkor och anus som en böld på sidan av magen. En viktig del av Picassos livslånga kamp för ”fred och frihet”.

Så framställs det åtminstone i utställningen.

Målningen präglas av en ”extraordinär vitalitet och frihet” sägs det. Mycket utrymme ägnas också åt att förmedla det faktum att den då 87-årige konstnären redan samma dag otillfredsställd målade ännu en duk i samma storlek och ytterligare fyra under de nästa fyra dagarna. Vad tillför sådan typ av information tolkningen av konsten?

Den fyller bara ett syfte: att ytterligare bygga på det sedan länge ihjälkramade modernistiska monumentet Picasso som manisk arbetsnarkoman och sexmissbrukande kvinnokarl. Mer patetisk än Rolling Stones nånsin kommer att bli, hur länge de än fortsätter sina världsturnéer.

För tro mig, det är knappast särskilt ”vitalt” att avbilda kvinnor på det här sättet 1968. Visst kastas kroppsdelar om i kubistisk konst, men kubismen var mer än sextio år gammal 1968. Är det något "Naken kvinna med halsband" vittnar om är det en häpnadsväckande oförmåga till förändring och konstnärligt nyskapande.

Inget annat. Jo, en avskyvärd kvinnosyn förstås.

Nicolas Poussins "Sabinskornas bortrövande" från 1630-talet är en av konsthistoriens mest kända skildringar av en massiv gruppvåldtäkt och människorov.

Naturligtvis fann Picasso stor inspiration i den målningen och bearbetade dess motiv i egna försök att skildra lemlästade och våldtagna kvinnor. Gråtande, skrikande, smutsiga. Trampade på. Kroppsdelarna i oordning. En hästhov rakt i bröstet på en helt naken kvinna. Ett imponerande och gripande tecken på konstnärens engagemang för freden, enligt utställningen.

Varför döptes denna utställning till "Fred och frihet" när ett mer adekvat namn vore "Krig och våldtäkt?"

Det är klart att dessa motiv måste kunna skildras i konsten. Men här finns inget som övertygar om att konstnären är på de utsattas sida.

Den franska nationalidentiteten var i gungning 1954. Kolonierna gjorde uppror. Vietnameserna besegrade äntligen sina kolonialherrar i slaget vid Dien Bien Phu, och även Algeriet krävde frihet.

I samband med dessa frihetskrig söker Picasso efter ett lämpligt sätt att stötta de förtryckta människorna. Han hittar ännu en ”gammal mästare” – Eugène Delacroix, och hans målning "Kvinnorna i Alger" från 1834. Den skildrar konkubiner i ett harem – verkligen ”den andre”: de förslavades slavar, mörkhyade, sexuellt tillgängliga kvinnor, kolonialmakten Frankrikes blick på de dubbelt underkastade.

Picasso beslutar att göra egna versioner av Delacroix djupt orientalistiska skildring. Fast kryddad med mera picassosk ”vitalitet” och ”frihet”.

I Picassos "Kvinnorna i Alger"-målningar är därför kvinnorna, till skillnad från dem i Delacroix-målningen, nakna. Deras huvuden är krympta till minimal storlek. En av dem ligger plötsligt på rygg, med armarna bakom nacken och benen rakt upp i luften, så att betraktaren ser rakt in i hennes skrev. En är påklädd, men hennes bröst uppdragna ur klänningens ringning på ett onaturligt och oroväckande sätt. Den tredje kvinnan är naken på överkroppen och drar bägge händerna genom håret, vilket konstnärer sedan årtusenden använt som lämplig gest för att accentuera och frilägga brösten, göra dem tillgängliga för betraktaren.

Målningarna bevisar, enligt utställningen, hur ”Picassos sympatier förblev hos dem som berövats sin frihet eller var offer för förtryck och tortyr.”

Det är alltså för att visa sympati som Picasso sliter kläderna av dessa förslavade kvinnor. Det är av lojalitet gentemot de algeriska kvinnor som med livet som insats 1954 kämpade för sin frihet, sina demokratiska rättigheter och människovärde som han skildrar haremskvinnor som villiga djur.

Vem tror på något så dumt? Vad annat är detta än gubbsjuka koloniala fantasier? Om detta är den radikale kommunistens sätt att skildra kolonialmaktens slavar, hur ser då den reaktionära skildringen ut?

Man kan förstås beklaga att Picasso gjorde den här sortens målningar. Viktigare är att ifrågasätta varför Louisiana visar upp dem på detta oreflekterade vis. Vilket är syftet? Varför ska kolonialmaktens blick på de underkastade ännu en gång lyftas fram som geniala mästerverk?

Det hade varit en sak att ställa ut målningarna som en del av en kolonial kontext, att visa Frankrikes koloniala arv, men det är över huvud taget inte aktuellt här. Tvärtom.

Ingenting nämns om innehållet i dessa verk, inte ett ord om harem eller konkubiner eller kolonialismen i skyltar och utställningskatalog. Allt detta dessutom just nu, i ett ögonblick då nordafrikanska länder på nytt reser sig i protest mot förtrycket.

Sabinskor och algeriskor, grönbröstade, förvrängda och distorterade. Styckade, förbrukade och avklädda kvinnor. Om de alla ändå kunde resa sig och med en röst vråla. Stopp! Det räcker nu. Vi vägrar låta oss utnyttjas ännu en gång. Vi har blivit avklädda, våldtagna och slagna, det är tillräckligt. Våra trauman är inte menade att estetiseras. Vi vägrar spela ”konst” inför era blickar.

Tänk om de bestämt ropade: Nej! Här går gränsen! Detta är ovärdigt. Jag vill inte låta min kropp genomborras gång på gång av soldater, konstnärer och nu av eleganta konstmuseibesökares blickar. Jag kräver respekt. Det räcker nu.

Styrkan i det vrålet skulle kunna hålla konstmuseichefer vakna om nätterna. Skrämma dem kallsvettiga, ångestridna.

Rolling Stones må vara levande lik. Men de lever åtminstone. Det här liket, Picasso, har slutat röra sig för länge sen.

Låt oss släppa honom nu. Låt oss slippa dessa tillkämpade hyllningsutställningar. Det gör bara ont.

Linda Fagerström linda.fagerstrom@me.com