Fågelstreck över vita ytor
Johanna Gredfors Ottesen har varit på Tomarps kungsgård och sett Karl Mårtens utställning.
Bildmaterial
Karl Mårtens
Tomarps kungsgård
Pågår till och med 3 april
konst. Fågeln som storslagen symbol får ofta beteckna frihet, frigörelse och uppbrott. Men symboliken finns också i det lilla, en liten fågels stolta hållning och framskjutna bröst kan påminna om fåfänglighetens löjliga allvar, en sprättig tupp om den dumdristiges övermod. Det är inte för ingenting fåglar ofta tillskrivs mänskliga synder och dygder – se, den tjuvaktiga skatan, den fredsälskande duvan och den kloka ugglan.
På Tomarp startar våren med en utställning av en rad avskalade fågelporträtt signerade konstnären Karl Mårtens.
Mårtens tecknar ugglor, påfåglar, korpar och andra fåglar med innerlig närvaro, samtidigt som bilderna har en anstrykning av vetenskapliga studier, med noggrant återgivna artsärdrag. Men i allt väsentligt är bilderna framför allt ett porträtterande av individer, alla med olika hållning, utseende och temperament. Formatet gör också sitt till – Mårtens går gärna upp i stora pappersstorlekar och det gör hans bilder än mer porträttanstrukna.
I alla bilderna används en kombination av kalligrafitusch och akvarellfärg – det ena exakt, det andra flödigt, men samtidigt liknar de varandra. Bakom tillvägagångssättet ligger en strävan att samtidigt ha och släppa kontroll över handen, att låta handen ”vara lyhörd för intryck”, menar Mårtens, ”att åstadkomma någonting utan avsikt […] en handling utan handlande”. Med bilderna på näthinnan kan detta tyckas som en motpol till själva utförandet, som för ögat tycks exakt och noggrant planerat. Det ligger också alltid i det alltför nogsamt formulerade risken för brist på vitalitet, men detta är inget som är markant i Mårtens levande bilder. Kanske ligger i det levandegjorda flykten från den planerade handlingen och en förlitan på intuitionen.
Särskilt väl syns dessa försök i de färggranna fjäderdräkterna, de knubbiga fågelkropparna; där färgytan flödar ut och bildar en närmast abstrakt yta – i bjärt kontrast till detaljerat utmejslade fågelögon och näbbar.
I det skapar Mårtens känslan av ett slags album, där betraktaren möter blicken hos fågel efter fågel. En av skulpturparkens berömda påfåglar, med ansiktet avbildat rakt framifrån, möter betraktaren i trappan, stroppigt stirrande betraktaren rakt i ansiktet.
Mårtens lämnar ofta fåglarna konturlösa, med de skarpt avgränsade färgfälten som markörer för volym. Här finns också en fin kontrast mellan valet av de rena, sparsmakade ytorna, där han lämnar det grängade papperet vitt, och de överdådiga fjäderdräkterna och sprakande färgskiftningarna.
Ibland tycks en svepande vinge som ett enda, fullödigt penseldrag – ett tecken – mot en i övrigt vit yta.
Det finns över huvud taget mycket i Mårtens stil som påminner skönskrift, en ofta bortglömd konstart – i kalligrafituschet och det grängade papperet; i de exakta linjerna, i kraftig svärta, och i den vita yta där kan anas ett tabula rasa.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus