Varför inte?
Johan Malmberg har sett tatueringsutställningen "Bläck" på Dunkers.
Bildmaterial
Omslaget till Björn Abelins och Elisabeth Åsbrinks bok "Bläck – tatueringar, hud, minnen" (Natur och Kultur).
Bläck – tatueringar, hud, smärta
Björn Abelin (foto)
Elisabeth Åsbrink (text)
Dunkers kulturhus
Pågår till den 31 juli
Konst/foto. "Två kvadratmeter projektionsduk" skriver Elisabeth Åsbrink i ett försök att närma sig fotografen Björn Abelins tatueringsbilder. De föreställer nästan uteslutande täckande tatueringar; stora bilder som uppslukar hela torson, en ryggtavla med skeppet och sjömansdevisen "Navigare necesse est", Messiasmotiven, memento mori-dödsskallar, de slingrande japanska motiven från fot till huvud, en ryggrad som döljs under en massiv avbildning av tecknet för Biohazard som en symbol över en förlorad barndom. Att Björn Abelin närmar sig tatuering som konst är tydligt; meningen och avsikten är lika viktig som estetiken. På så sätt är Elisabeth Åsbrinks tämligen öppna tolkning av huden som en projektionsduk ett rimligt sätt att närma sig ämnet.
I den gemensamma boken "Bläck – tatueringar, hud, minnen" (Natur och Kultur) koncentrerar sig Abelins bilder på personer vars tatueringar är iögonfallande ambitiösa kroppsliga projekt. Stora, dyra, extravaganta. Men främst med stora personliga insatser. En avancerad gissning är att Björn Abelin intresserar sig föga för ankan på rumpan och rosen på anklen, små tatueringarna som förblir perifera också i ägarens liv. På ett ställe i boken säger tatueraren Carl att han skulle vilja bevara tatueringens mystik, och Abelin torde hålla med. Därför saknas i "Bläck" svennen med tribalmönster (även om jag saknar just det, sökandet efter tatueringens sociala stigma och representation) och rockers med ironiska 50-talsflirtande tatueringar. Abelin slår ett slag för mystiken och exklusiviteten, för allt det som förflyktigats efter det senaste decenniets våldsamma tatueringsboom.
Till Björn Abelins bilder har uppdraget att skriva vidstående texter gått till Elisabeth Åsbrink, författaren till boken med den passande titeln "Smärtpunkten" (som dock inte handlade om tatuering, utan var en koncentrerad djupgrävning i Noréns teateruppsättning och Malexandermorden). Man får känslan av att Åsbrink söker febrilt efter ingångar, utan att riktigt hitta fokus. Därför är hennes texter betydligt mer allmänna än Abelins bilder, en kontrast som skär sig. Hans personliga berättelser blir till utgångspunkter för hennes vagare allmänna tatueringshistoria. Här lanseras tatueringen som synd redan i Tredje Mosebok. Här flanerar den 5000 år gamle Ismannen Ötzi förbi med sin frusna tatuerade lekamen. Här berättas kortfattat om hur intresset för tatueringar väcktes i Västerlandet ur ambulerande freakshows kring förra sekelskiftet. Men också om hur tatueringen haft en symbolisk och politisk betydelse; såväl suffrageterna som 70-talisternas feminister lät tatuera sig som självständighetsförklaring. Det varvas med psykologiserande oneliners av typen "huden – ett gränssnitt mellan jaget och omvärlden".
Slutligen tycks Åsbrink liksom ge upp och konstatera att ingångsfrågan till ämnet: "Varför tatuerar man sig" nu ändrats till "Varför inte?". En tämligen flack analys för ett bokprojekt – och nu också utställningsämne. För i Dunkersproducenten Lena Wilhelmssons händer har boken förts vidare till Dunkers speciella multimediarum och gjorts till halvtimmeslång föreställning. Elisabeth Åsbrink läser själv in sina texter till Abelins bilder. Michael Nyman spelar "Time lapse" i bakgrunden. Historien sammanfattas.
Jag saknar fortfarande en brännpunkt, en analys. Men som show/utställning fungerar tekniken väldigt bra till ämnet. En introduktion till kroppskonstens mystik.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus