En gränslös förtvivlan
En av Åke Hedströms mest spridda bilder föreställer en bilist som just stoppats av en polis. Polisen har parkerat längst fram i bild och tågar med bestämda steg mot fotografen som ännu sitter kvar på sin förarplats.
Bildmaterial
"Så som Ola stod i julrusningen på Systembolaget", Åke Hedström (1992).
Från boken om Emma (1964).
"Kim Hedström vid Cabo san Vicente", Åke Hedström (1997).
Åke Hedström. Retrospektiv
Fotografins rum, Malmö museer.
foto.
Signalen är glasklar. Detta är en typisk ögonblicksbild, ett snapshot, ett fotografi som bevismaterial, någonting dokumentärt och äkta, vad nu det innebär? Helt enkelt en lysande reportagebild tagen av en fotograf med snabb reaktionsförmåga.
Men icke. Allt är regisserat in i minsta detalj. Allt från bilarnas placering, polismannens barska uppsyn, fotografens synvinkel… En annan sak är om detta har någon betydelse, bilden är ju alltjämt densamma? Motsättningen mellan fotografiet som konst och fotografiet som sanningsbärare är gammal som gatan och Åke Hedströms fotografi passar smidigt in i ett konstnärligt sammanhang – men hade obönhörligen straffat ut sig som bild i en dagstidning.
Det hade knappast bilden av dottern Emma gjort. Dottern dör i unga år av allergiska besvär och Hedströms mer sentida närmande till ämnet uttrycker en slags överlevnadsinstinkt. Texter, video och bilder formas sammantaget till ett försöka att hantera en gränslös förtvivlan genom att konfrontera densamma. Berättelsen bakom bilden blir så stark att den tycks bära oberoende av de enskilda delarna, fotografierna framstår som ohotade, som bara en liten del i en större helhet.
Engagemanget, intresset för det dokumentärt berättande, svävar som en ande över Hedströms bilder. Men på Malmö museers retrospektiv blir det uppenbart att hans fotografier också kan stå för något helt annat. Det räcker med att man snurrar ett halvt varv någonstans i utställningshallen för att hamna framför bilder som är så väsenskilda att de kunde varit av en annan fotograf och befunnits i ett helt annat sammanhang.
Utställningen med Åke Hedström spänner över en tidsperiod på drygt ett halvt sekel och skiftar mellan så disparata ämnen som reklam, porträtt och reseskildringar. Fotografen vandrar längs stränderna i Skanör, letar upp det han ömsom kallar skräp och ömsom kallar mänskliga kvarlämningar, det kan vara kammar, hinkar och flaskor, allt framstår som möjliga fotografiska motiv. I bilderna av Österlen möter det oändliga och kuperade landskapet den nakna himlens gränslöshet, en gurka eller en beigefärgad betongvägg på Bragegatan i Malmö, motiven synes oändliga.
Det här är en bladvändning som heter duga, längre än så här går det inte komma från bilden av Emma och bilden av polismannen. Jag kan inte låta bli att betrakta all denna estetik som en inte helt lyckad reträtt, en slags bildmässig pensionering. Det är som om Åke Hedström förlorar, eller väljer bort, engagemanget och berättandet kring mötet med den enskilda människan, för något mycket mer oskyldigt, alldagligt och stationärt.
Materialet till utställningen utgör ett litet urval av Åke Hedströms fotografiska livsverk, ett livsverk som år 2004 överlämnades till Malmö museer. Urvalet till utställningen är gjort av fotografen själv tillsammans med museet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus