Marcel och Ulf
Linda Fagerström ser hyllningsutställningen till Marcel Duchamp i Malm och diskuterar konstbegrepp och konsthistoria.
Bildmaterial
Marcel Duchamp, "Fontän" (1917)
Några av Marcel Duchamps vardagsföremål som blev konst. Här på Moderna Museet Malmö.
Marcel Duchamp, "Flasktorkaren" (1914).
© Succession Marcel Duchamp/BUS 2011
Marcel Duchamp
Moderna Museet Malmö
Pågår till den11 september
Den tidigare modernismen: 1900–1920
ur Moderna Museets samlingar
Pågår till den 8 april 2012
konst. Om konstnären påstår att det är konst, är det konst. Denna till synes enkla idé kastade om konsten för alltid, när Marcel Duchamp lanserade den för hundra år sedan. Hans metod: att ställa ut ”hittade” vardagsföremål, så kallade ready-mades, som konstverk. Syftet: att ifrågasätta det heliga, skickliga hantverkskunnandet och istället betona idéns betydelse.
Numer är vi ganska vana vid det institutionella konstbegreppet, det vill säga att det som konstvärlden (och dess konstnärer) påstår är konst, får vi acceptera som konst.
Men i 1900-talets början var detta alltså en svindlande tanke. Och kom att så förbli under flera decennier.
Ett av Marcel Duchamps mer kända verk, den uppochnedvända pissoaren i vitt porslin, "Fontän" från 1917, signerades dessutom. Men inte med konstnärens eget namn, utan det påhittade R. Mutt.
Nuförtiden kan postmodernistiskt ironiska konstälskare köpa klistermärken med just den signaturen, med sina karaktäristiska versaler i svart, rinnande färg, för att klistra på kanten till sin egen toastol hemma.
Duchamp drev med konstvärlden, nu driver konstmuseikonsumenterna med honom.
Eller, är det ett sätt att ta hans idéer vidare? Kunde han ta vardagligheten till konstmuseet, tar vi konsten tillbaks in i privatsfären, hemmet, in på toa?
I vilket fall som helst skulle han varit nöjd med ifrågasättandet av autenticiteten som det där klistermärket står för.
När Moderna Museet nu sammanställer 14 verk av Duchamp ur sina egna samlingar till en utställning i Malmö är det alltså på nytt idén om konsten snarare än själva konstverken som står i centrum.
Här blir detta särskilt tydligt, eftersom Marcel Duchamp själv faktiskt bara är upphovsman till två av verken (grafiska blad).
De tolv andra – bland dem "Fontän" och "Flasktorkare" (1914) – är repliker, utförda av Ulf Linde.
Hur gör man en replik av hittade vardagsföremål, av ready-mades? Lämnar man in "Fontän" till en porslinsfabrik för att låta gjuta av dess form och framställa en ny?
Och Flasktorkaren till en smed som tillverkar en likadan?
Eller köper man helt sonika en ny pissoar, en ny flasktorkare?
Svaret på frågor som dessa redovisas inte varken i utställningen eller i den blandning mellan broschyr och katalog som här hör till. Trots att det är mycket relevanta frågor i sammanhanget som utan tvivel skulle gett fler dimensioner till utställningen.
En annan intressant fråga är Ulf Lindes betydelse för att dessa världsberömda verk befinner sig i Moderna Museets samling och därmed i svenska statens, vår, ägo.
Det är han som ”gjort” dem och sedan i eget namn eller via Moderna Museets vänner (där han under 1960-talet var drivande) donerat dem till museet. Han har alltså personligen öppnat en motorväg rakt in i samlingarna för Duchamp: konstnären har inte ens behövt skapa verken själv, museet har inte ens behövt betala för dem.
En reflektion i utställningen från museets sida över denna rätt anmärkningsvärda omständighet hade varit intressant och dessutom klädsam.
Samtliga Duchamp-repliker i utställningen skapades och skänktes dessutom till Moderna under en period innan Ulf Linde var intendent på Moderna, han gjorde alltså inte detta ”i tjänsten”. Han var dock konstkritiker i Dagens Nyheter.
Hur är det förenligt med kritikeruppdraget, att själv tillverka repliker av en konstnärs verk och donera till den mest prestigefyllda konstsamlingen i landet? En omöjlig handling att utföra av en konstkritiker idag med bibehållen trovärdighet.
Ulf Lindes inflytande i svenskt konstliv kan inte överskattas. Hans position påminner närmast om Ingmar Bergmans på film- och teaterområdet. Nestorn som alla måste förhålla sig till, ha en åsikt om, han som varit med överallt de senaste 60 åren. Intimt förknippad med en institution; i Bergmans fall Dramaten, för Ulf Linde Moderna Museet, där han var intendent 1973-76 och Dagens Nyheters kultursidor, där han var oerhört inflytelserik konstkritiker under 1950-och 60-talen.
Men, trots att utställningen i nästan lika hög grad lyfter fram Ulf Linde som Marcel Duchamp förblir detta helt okommenterat av Moderna. Varför?
Vore det inte ett utmärkt tillfälle att presentera och diskutera konstmuseernas samlande och hur enskilda individer kommit att påverka det?
Marcel och Ulf dominerar alltså ovanvåningen på Moderna Malmö just nu tillsammans med en rad andra män i den andra nyöppnade utställningen som också visar verk ur museets samling, Den tidiga modernismen: 1900-1920 ur Moderna Museets samling. (Åttio procent av verken och konstnärerna är män här.)
Den står sig ganska slätt i jämförelse med den tidigare "Spektakulära tider" där 60-talet presenterades.
Två av verken, Sigrid Hjerténs "Den röda rullgardinen" (1916) och Sonia Delaunays "Självporträtt" på omslaget till en katalog för utställning i Stockholm från samma år, gör dock helt på egen hand utställningen värd att se.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus