Brokig debutantbal
Johanna Gredfors Ottesen ser årets Kullasaloong på Krapperups konsthall.
Bildmaterial
Elin Kristine Johansson: "Skåpet".
Knud Wang Rasmussen: "Organisk form".
Kullasalong 2011
Krapperups konsthall
Pågår till 22 maj
konst. Att påstå att det är ett debutanternas år är ingen underdrift när årets Kullasalong slår upp dörrarna. Närmare hälften av årets drygt 60 deltagande konstnärer ställer ut här för första gången – och jag upptäcker när jag går genom mina anteckningar att de flesta utropstecken jag krafsat ned står efter debutanternas namn.
Ett namn att lägga märke till är Eva Magnusson, som deltar med fem verk. I milda färgskalor målar hon upp mycket speciella små landskapsscener, där det genomgripande temat är lek med proportioner. Gigantiska slingrande växter och blommor bildar glesa galler framför detaljrika vyer över hus, kullar och människogestalter. Det är verk att försjunka i, för betraktaren att ständigt upptäcka nya detaljer.
Ett annat debutantverk värt att nämna är Kajsa Odelids suggestiva målning ”Min första docka hette Lisa”. En liten docka eller flicka befinner sig på en landsväg i ett tomt landskap som andas nordisk country noir. Motivet, tekniken och den lite otäcka undertonen påminner om vissa delar av Lena Cronqvists produktion.
För en salong som visar så många konstnärer är variationen och mångfalden förvånande liten. Visst ska man inte vänta sig avantgardism på den här typen av utställning, men eftersträvansvärt vore det att försöka ta in fler medier; installationer, videoverk, ja, till och med fotografi och skulptur, som åtminstone i år är mycket underrepresenterat.
De få tredimensionella verk som ändå finns sticker verkligen ut. Debutanten Elin Kristine Johanssons fantasifulla installationer är som små öar av underbar knasighet i de strikta raderna av ramade verk. Installationen ”Skåpet” är likt ett hallucinatoriskt mångdimensionellt dockhus, i varje ny studerad vinkel öppnande för nya betraktelsesätt. Lika tilltalande är ”Skriet”, en enkel men raffinerad komposition tillverkad av ett skrin, en spegel och ett rep. Plötsligt, i en viss vinkel, finner sig betraktaren inuti verket, liksom inkilad mellan spegelns blanka yta och reptåtarna som löper över den. Knud Wang Rasmussens skulptur ”Organisk form” i lindträ är likaledes fantasieggande, med anknytningar till såväl titelns anspelning på naturformationer som till Auguste Rodins ”Kyssen”.
Trots måleriets dominans kan man ändå, inom dess ramar, skönja en viss förändringstendens: de lokalt så ofta överrepresenterade expressionisterna och akvarellisterna har fått stå tillbaka något, till förmån för ett underfundigt, koloristiskt måleri med tydligt narrativa inslag.
Roger Zaczeks färgstarka ”Undsättning” är ett exempel på ett sådant lustfyllt måleri, Clara Lundgrens drömlika akrylmålningar, som fogar samman en rad mytologiska motiv, ett annat. Victoria Curling Eriksson deltar med ett par minimalistiska abstraktioner i stort format och klara färger, där titlarna – ”Sunset” och ”Rotating window” – anknyter till romantiskt landskapsmåleri, fastän i en stram form.
Peter Silén visar en målning med ett enkelt, tilltalande motiv, en pojke sedd bakifrån släntrande på en skogsstig – en scen som hämtad ur vilken uppväxtberättelse som helst. Tekniken är inte den mest avancerade men passar bra ihop med den enkla sommarkänslan och det sneda eftermiddagsljuset som skär sönder mer raffinerade nyanser.
Ett fint avbrott utgör Stig Espe Olsons suddiga oljor föreställande stadslandskap om natten, vibrerande av ljus. Också Pia Margareta Nelsons dramatiska havsklippor sticker ut, med sina pastosa ytor och romantiska motiv.
På en brokig salong lönar det sig ofta också att gå ett extra varv och upptäcka de mer anspråkslösa verk som vid en första anblick tenderar att blekna mellan bjärtare bidrag. Subtila men försiktigt påträngande är till exempel Berit Fraderas fantasieggande bilder i gråsepiaton. Det är den typen av bilder betraktaren hittar sina egna motiv i, det skulle kunna vara såväl undervattenmotiv som skrovliga klipphällar, eller en upprörd stormhimmel. Man bör inte heller missa Janet Hellbergs intillhängande, utsökta lilla olja ”Trädföda”, som bildar en fin pendang till Fraderas bilder och eggar åtminstone min fantasi ytterligare, något som båda konstnärerna vinner på. Det är en lyckad hängning.
Årets Kullasalong bjuder knappast på några större överraskningar, och jag saknar som sagt fokus på variation – men något som juryn lyckats väl med är att sålla ut en debutantskara som i det stora hela är mycket sevärd.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus