Bortom idyllen

Linda Fagerström om Anna Ancher-utställningen på Arken.

konst. I P.S Krøyers välbekanta målning "Hip, hip hurra" sitter konstnären Anna Ancher längst fram till höger i ljus klänning. Höjer ett glas till skål med ena handen, lägger den andra om dotterns axel. Blicken är sänkt mot barnet. Kanske säger den ögonblicksskildringen av henne allt om en kvinnlig konstnärs villkor då, 1888. Hon är förvisso fullvärdig medlem i konstnärsgänget, skålar och skrålar som resten av Skagenmålarna, men kanske bara accepterad så länge hon inte helt släpper taget om familjen: håller ett öga på dottern och ett på champagnen.

Mannen hon var gift med, Michael Ancher, står upp och skålar bland de andra männen. Själv sitter hon ned tillsammans med de andra kvinnorna i bilden, i utkanten av gruppen. Deras glas möter inte männens. Klirrar inte. Kvinnorna är med, fast ändå inte.

Anna Anchers konst visas nu på Arken i Ishøj i en utställning med 112 verk, varav några aldrig tidigare ställts ut.

Anna Ancher var den enda av Skagenmålarna som faktiskt var från Skagen. Hon föddes i denna isolerade fiskeby 1859. Mycket långt från Köpenhamn – för att inte tala om Paris, det som då var konstens huvudstad. Ändå lyckades hon ta sig dit, se det nya franska måleriet och inspireras.

Hon lyckades också övertyga föräldrarna om att låta henne åka till Köpenhamn och utbilda sig, att studera måleri: något som fram tills helt nyligen då hade varit förbjudet för kvinnor. Hennes yrkesskicklighet tog sig uttryck i flera skildringar av det som alla Skagenmålare intresserade sig för: naturen och ljuset.

Mest älskade är väl P.S. Krøyers idylliska målningar, som den nämnda "Hip, hip hurra", eller av vackra människor i sekelskifteskläder strosande längs stranden. Men konstnärsgruppen riktade också blicken mot den enkla fiskarbefolkningen och skildrade deras vardag; ett radikalt grepp för tiden.

För de manliga målarna innebar detta att skildra fiskebåtar och fiskare, för de kvinnliga (bland Skagenmålarna fanns ju också Marie Krøyer och tidvis Oda Krogh) oftare kvinnor och gamla eller barn som leker, som i "Helga og Ane Møller på havebænken" (1893) och "Læsende gammel mand" (1885).

För, trots att Anna Ancher överskred det förväntade genom att vara kvinna och yrkesverksam, återstod ändå många begränsningar: hur sannolikt är det att hon klädde sig i yllebyxor, stövlar och sydväst, stegade ner till hamnen för att med bestämd röst arrangera en grupp fiskemän framför sitt staffli? Inte alls, naturligtvis. Så kunde knappast en borgerlig kvinna bete sig 1890, inte ens en radikal konstnär.

Därför påminner hennes motivkrets om de samtida kvinnliga kollegorna bland impressionisterna, Mary Cassatt och Berthe Morisot: kvinnor och barn i hemmiljö. Lek, handarbete. Det har inte så mycket att göra med aktiva val från konstnärens sida, utan speglar det begränsade antal möjligheter hon hade att förhålla sig till.

Konstnär, men ändå kvinna. Ett öga på champagnen, ett på barnet.

I Arkens stora utställningssalar ser de 112 målningarna och teckningarna på väggarna så små ut. Och de är små; bara ett fåtal mäter över 60 centimeter, de flesta är i A4-storlek. Här hade man vunnit på att hänga annorlunda och gallra mer. (Och ramat om – särskilt målningarna lånade från museet Michael och Anna Anchers hus i Skagen har hemska ramar som dessvärre både känns slarviga och billiga.) Kanske lagt mer energi på att låna in några av konstnärens verk som är större i storlek.

Inte för att skala har med kvalitet att göra, men eftersom en vanlig kritik som riktas mot kvinnliga konstnärer är att de på grund av sin underlägsna ”kvinnliga” fysik skulle vara biologiskt oförmögna till stora format. Och det är ju struntprat.

Däremot har många kvinnliga konstnärer från den här tiden vittnat om hur de på grund av kringskurna omständigheter motvilligt tvingats arbeta småskaligt med avsikt att senare omarbeta dessa utkast och idéer i större format, men aldrig fått chansen. Något kom emellan: barnen, familjen, maken, hans karriär.

Om det var så även för Anna Ancher, att detta är skälet till att man får intryck av en produktion i det lilla formatet: då vore det en sak att poängtera i utställningen, att lyfta fram och diskutera som ett begränsande arbetsvillkor som präglat de kvinnliga konstnärernas yrkesverksamhet under det sena 1800-talet. Men, frågan förblir obesvarad tyvärr.

Utställningen vill lyfta fram Anna Anchers modernitet. Inspirationen från franska konstnärer betonas – kanske Gauguin, som ju levde i Danmark under en period med sin danska fru Mette – och Anchers bruk av pastelltekniken, som var sista skriket i slutet av 1800-talet. Hennes färgskala påminner mycket om just Gauguins, som Elisabeth Fabritius framhåller i den ambitiösa utställningskatalogen där djupdykande artiklar tar uppfriskande grepp på Anchers konst.

Särskilt i verk som "Sypigens hoved, Ane" från 1890, blir det tydligt hur väl hon behärskade pastell. Färgerna fullständigt vibrerar, den citronfärgade väggen drar åt grönt i skuggorna och bryter av mot det blå och röda i kvinnans blanka, svarta hår.

Formerna är som hämtade ur ett japanskt träsnitt och talar om en annan sorts modernism, om något bortom idylliska trädgårdsfester med linnekavajer och champagne, en råare och rakare blick öppen för 1900-talet.

Den blicken var Anna Anchers.

Linda Fagerström linda.fagerstrom@me.com