Landskap av is och övergivna hus
Johanna Gredfors Ottesen om Hasse Karlssons utställning på Pumphuset i Borstahusen.
Bildmaterial
Hasse Karlsson
Pumphusets konsthall, Borstahusen
Pågår till 24 juli
konst. Att resa anses välgörande för inspirationen. Nya intryck och nya miljöer kan, i bästa fall, vända upp och ner på invanda föreställningar och inspirera till nya ingångar. Men däri ligger också en fara, där det kritiska urvalet riskerar få stå tillbaka för lusten att urskillningslöst redogöra.
De flesta av de akvareller Hasse Karlsson ställer ut på Pumphuset har tillkommit under en resa till Antarktis och föreställer landskap av is och pingvinflockar. Tillsammans med akvarellerna hänger små blyertsskisser, utrivna från skissblock, och anteckningar samlade bakom glas och ram, som ger hela bildserien sken av att vara en rapport från en polarexpedition.
Så ger också somligt intryck av att vara skapat av lust, annat av pliktmässigt redovisande. De många pingvinerna, nästan karikatyrmässigt tecknade med antydda, anonyma drag, är till exempel mest en rad lustiga figurer, utan något av den stämning som finns i landskapen.
De vidsträckta miljöerna bär på den typ av suggestiv atmosfär som framkallas av besjälade landskap, i Caspar David Friedrich fotspår. Vyerna gapar håliga och tomma, som om det av människor obefolkade landet gjorde det ofullständigt. Detaljer avbildas urblekta och smältande in i omgivningen, de liksom uppgår i den jättelika isskulptur som landskapet utgör. Karlssons måleriska stil ligger i det färgfattiga men inte färglösa: i hans bilder syns färgerna utspädda till tunna grå slöjor, med stråk av lila, svart, brunt.
Också i geografiskt mer närliggande motiv söker sig Karlsson till karga miljöer. Några av bilderna är från ett eller flera ödehus, ytterligare några från en bilskrot.
Tomhet och stillhet präglar dessa bilder i lika hög grad som de från det människofattiga Antarktis, kanske ännu mer. Motiven från Antarktis är måhända mer storslagna, men det är i det närliggande övergivna Karlsson verkligen hittar någonting intressant och kluvet. Karlsson låter människan bli sekundär, hennes bruksföremål primära.
De övergivna föremålen och platserna visar konsekvenserna av förbrukningssamhället, efterlämningar av den slit- och slängkultur som i mycket präglar nytt-och-fräscht-generationen. Det övergivna lämnar spår, i olika grader av förfall. Karlsson tycks mest vara upptagen av den sammansmältning som sker i förfallet, där allt multnat eller rostat ihop till samma färg och textur.
En interiör från ett ödehus påminner om ett av Hammershøis tomma rum. Men där man i Hammershøis avskalade interiörer likväl kan höra borgerskapets kjolar prassla bakom dörrarna, präglas Karlssons bilder av en annan typ av stillhet. Det råder inget tvivel om att dessa byggnader för länge sedan är övergivna, endast någon enstaka gång betraktade av en intresserad akvarellmålare.
Att resa är nog bra, men att leta på sin egen bakgård kan ibland visa sig vara bäst. I sina finaste stunder visar utställningen prov på ett stämningsmåleri som med subtila medel suggererar fram det övergivnas stilla melankoli.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus