Vita ytor och vardaglig mystik
Martin Hägg om kvintetten som öppnar sommaren på Arnstedts.
Bildmaterial
Maria Hall, Ditte Ejlerskov, Linnea Carlsson, Matteo Rosa, Sofie Grevelius
Galleri Arnstedt, Östra Karup
Pågår till 21 juni
konst. Arnstedt fortsätter engagera tidigare elever från Malmö Konsthögskola, tre av fyra av sommarens utställare har utbildats där. Däribland Ditte Ejlerskov som även visades här förra våren. Då som nu fungerar hennes bilder som ett slags titthål, som små utsnitt av en omgivning som till största delen förblir obekant. Det här blir särskilt tydligt när hon, som här, serverar små målningar och teckningar av djungellika blad. De små bilderna har stora vita ytor som fond, väggen eller breda passpartouer, inramningen gör att bilderna påminner om små grafiska blad.
Tidigare har Ejlerskov då och då avbildat människor på sina bilder, människor som nästan alltid vänder sig bort, ovilliga att möta betraktarens blick eller som i vart fall är ovetande om betraktarens närvaro. Med ”The Palm Tree Collection” är cirkeln på sätt och vis sluten. Människorna, civilisationen, är bortraderad, ur golvets högtalare strömmar ljudet av fågelkvitter, det okultiverade, det romantiskt vildvuxna exotiska har tagit över.
Maria Halls bilder är stumma men för ändå tankarna till vibrerande högtalarljud – till det slag av tomgångsljud som ”ljudlösa” högtalare ibland slungar ut. Intrycket uppstår genom ett horisontellt och strukturrikt färgfältsmåleri i svart, vitt och violett. Det här gäller i synnerhet konstnärens stora målningar vilka har ett påtgaligt bilddjup. Illusionen av ljud blir nästan fysiskt greppbar.
Sofie Grevelius förefaller utgöra utställningens stora utropstecken. Närheten till grafikens estetik är som hos Ejlerskov tydlig. Grevelius bygger sina bilder på rena linjer och en stor materialflora; mdf, krita, collage… Det avskalade upplägget skänker rollen av enkla tecken, symboler, kanske budskap, åt konstnärens bilder.
I konstnärens ”I suppose so”, ett stort screentryck i blått, är formen lika självsäkert busig som klottrarens i tunnelbanan samtidigt som den korta meningens innebörd andas trevande blyg osäkerhet. En effektiv, om än beprövad, kollision.
Matteo Rosas akvareller avbildar nakna människokroppar. Några hastiga drag med penseln och associationen, den schematiska bilden, är fullbordad. Men bilderna, de hastiga penseldragen, fungerar samtidigt som bortrollare av samma nakna kroppar, rätt vad det är blir linjen så oklar att bildtolkningen blir hängande i luften. Frågan inställer sig naturligt: vems undermedvetna skapar nakenheten eller den abstrakta formen, konstnärens eller betraktarens? Vid vilken punkt börjar och slutar bildens tillblivelse?
Linnea Carlssons lilla bronsfigur är diskret placerad på en sockel bakom boningshuset, figuren erinrar med sin stadiga pose med svärdet i hand om gamla kunga- eller krigarporträtt, om en nationalistiskt självhävdande bildtradition.
Men skenet bedrar, Carlssons ”Herculine” är en parodi, en drift, med ett normativt stereotypt samhällssystem. Bronsfiguren är tvåkönad, en hermafrodit, och höjer knappast sitt svärd för att kunna föra sitt land till blodiga segrar på slagfältet, de hägrande segrarna är av ett mycket mer subtilt slag.
Även moraklockan, placerad i mörker, tillhör Linnea Carlsson. Klockan saknar visare och det som ljuder i rummet är, istället för ett monotont tickande, högtidlig orgelmusik.
Även här manipuleras det invanda, någonting vardagligt, välbekant, har fått ett stänk av obekant kuslighet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus