Mapplethorpes mörka värld
Jonas Ellerström går på stor Robert Mapplethorpe-retrospektiv på Fotografiska i Stockholm, men tycker att den museala känslan förtar något av bildernas kraft.
Bildmaterial
Patti Smith, 1975
© Robert Mapplethorpe Foundation
Ajitto, 1981
© Robert Mapplethorpe Foundation
Robert Mapplethorpe Retrospektiv
Fotografiska, Stockholm
Utställningen pågår till den 2 oktober
Foto. Det är en händelse som ser ut som en tanke att en stor Robert Mapplethorpe-utställning öppnas i Stockholm någon vecka innan Patti Smith kommer dit för att motta Polarpriset. Mapplethorpes namn är intimt förknippat med Smiths, som skrivit högstämt och patetiskt om honom i diktsamlingen "The Coral Sea" och charmigt och nostalgiskt i minnesboken "Just Kids", som kom på svenska förra året. Mapplethorpes coolt svartvita porträtt av Smith på omslaget till hennes debutalbum Horses från 1975 har å andra sidan haft en enorm betydelse för etablerandet av hennes persona.
Mytbildningen kring de två New York-konstnärerna Smith och Mapplethorpe har i viss mån kommit att överskugga deras verk. Att Patti Smith får Polarpriset är helt i linje med tidigare utdelningar, som kan sägas ha gällt samlade, livslånga insatser; men i Smiths fall har man generöst bortsett från att hon inte åstadkommit någon inspirerad musik på decennier, och att hennes texter blivit alltmer platta och mässande. Inget kan dock ta ifrån henne det inflytande hon haft och att hon utgjort en förebild för flera generationer kvinnliga rockmusiker.
Jag har beundrat Patti Smith och återvänder gärna till hennes tidiga skivor, men undviker de senare och har gång på gång blivit besviken på hennes böcker, med "Just Kids" som viktigt undantag. Mapplethorpe såg jag senast i stort sammanhang (och utanför de många böckerna med hans fotografier) på Louisiana i början av 1990-talet. Det är redan länge sedan, och på samma gång som jag välkomnar Fotografiskas initiativ att göra en omfattande retrospektiv går jag dit med lätt undran om bilderna skulle ha kvar sin kraft.
Det har de antagligen, för den som ser dem i stort format för första gången. För egen del störs jag lite av den vördnadsfulla inramning som salarna och hängningen ger. Det blir svårt att uppfatta det nästan dumt provokativa i Mapplethorpes självporträtt med kulsprutegevär framför ett pentagram när bilden presenteras i ett musealt sammanhang och omges av överslätande texter som försöker göra gällande att Mapplethorpe är en närmast klassisk konstnär, inspirerad av antikens skulpturer, och att hans ärende inte är att chockera. Jaså? Talar vi om samma person? Han som tar ett annat självporträtt med naken överkropp och horn i pannan?
Likaså kan man inte smussla undan det faktum att Mapplethorpes högt estetiserade bilder, med sitt mästerliga behärskande av studiobelysningen, inte bara har sin grund i New Yorks gaykultur utan ställvis är rent pornografiska. Den ambitiöse Mapplethorpe såg sig naturligtvis som konstnär och hade siktet inställt på en gallerikarriär, men i hög grad tillhör framför allt de tidiga polaroidbilderna hans sadomasochistiska skuggvärld, och att i efterhand göra dem till Konst är faktiskt att reducera dem.
För den Mapplethorpe som fotograferar nakna män, företrädesvis svarta, och fascinerat tar närbilder av deras kukar är bilden elegant men också rå pornografi. Den rymmer lust men ingen moral, och är inte på något vis politiskt korrekt. Ignorera alltså de ängsliga presentationstexterna på Fotografiska, och försök ge bilderna tillbaka deras förmåga att verka lockande eller frånstötande.
Robert Mapplethorpe dog i aids våren 1989, och har givetvis blivit en symbol för en hedonistisk bögkultur som på ett närmast apokalyptiskt sätt gick under vid den tiden. Det är värt att notera att hans sena fotografier inte uttrycker någon ånger eller dödsskräck. De raffinerat arrangerade stilleben med kallor, tulpaner och liljor han tar är lika oblygt och lite tröttsamt porriga som de tidigare nakenstudierna.
Sentimentaliseringen är Patti Smiths och vår, inte hans.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus