Konsthistoria à la Derkert
Moderna Museet i Stockholms ambitiösa Siri Derkert-retrospektiv är en subtil lektion i konsthistoria, tycker Hans Carlsson.
Bildmaterial
Siri Derkerts "Ristningar i naturbetong", Östermalmstorgs tunnelbanestation, 1961-1965.
Siri Derkert i sin trädgård.
Foto: Anna Riwkin
Siri Derkert
Moderna museet, Stockholm
Utställningen pågår till och med 4 september
konst. 1962 hade Siri Derkert (1888 -1973) representerat Sverige på konstbiennalen i Venedig och tre år senare, 1965, invigdes hennes 145 meter långa "Ristningar i naturbetong" på Östermalms tunnelbanestation. Derkert var på 60-talet en etablerad och hyllad konstnär. Men många var de – politiker, journalister med mera – som ansåg Derkerts konst vara, i värsta fall, vedervärdig vänstervriden propaganda och i bästa fall, stillös och intetsägande modernistisk konst.
Moderna museet i Stockholm erbjuder i sommar en subtilt estetiserad konsthistorielektion. I en ambitiös retrospektiv erbjuds vetskap om Siri Derkert och hennes samtid. Här varvas tidiga kubistiska verk från Parisåren kring 1914 med storslagna collage-skisser för offentliga uppdrag från 50- och 60-tal.
Många av verken i utställningen kan beskrivas som en kulturhistorisk arkeologi kryddad med ett tydligt politiskt budskap. Ofta är det de svagas och förtrycktas genealogi som skrivs, och den vedertagna (patriarkala) konst- och kulturhistorien som ifrågasätts.
Berömda är porträtten av Fogelstadsgruppens medlemmar (Elin Wägner, Elisabeth Tamm med flera), som under 1900-talets första hälft förberedde kvinnor på politiskt samhällsengagemang. Hos Derkert får dessa medborgarrättspionjärer en monumental status. Som i det offentliga verket "Bilder ur idékampen" från 1958 (Stockholms T-central). Här syns författarna Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg sida vid sida med företrädare ur Fogelstadsgruppen, som jämte sina manliga kollegor därmed ges sin rättmätiga plats i offentligheten.
Det underlättar att man på Moderna får en hel del historiebiografiskt material till livs – den Derkertska konstens politiska sprängkraft begreppsliggjord med hjälp av ljud och bilder ur radio- och tv-arkiv. Ett stelt och patriarkalt Sverige, som långt in på 60-talet hade svårt att acceptera kulturella uttryck som medvetet sökte sig bort från det normativa, låter sig anas. Genom att säga det oväntade och oönskade markerade Derkert en gång var det fria samhället upphörde till förmån för fördomar och trångsynthet.
När tilltaget att låta noterna till internationalen pryda Östermalms tunnelbanestation väckte anstöt och klasshat för 46 år sedan gav det tyngd åt en konstnärlig gärning. I en tid när verket fortfarande anses kontroversiellt, och det offentliga rummets uttryck blir alltmer homogent, sjungande kommersialismens lov, saknar man Derkerts frispråkiga radikalism.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus