Mellan skräp och konst
Martin Hägg ser Anselm Reyles utställning på Arken, Köpenhamn.
konst. Rätt vad det är sitter jag nedsjunken i soffan framför teven. I monitorn rullar en film om en konstnär vid namn Anselm Reyle. Inget märkvärdigt med det om det inte vore för att soffan och teven fanns inne på Arken.
Har jag, genom att slå mig ner här, överträtt den underförstådda gränsen mellan ”se men inte röra” eller utgör jag själv, i den mjuka soffan, en avsedd pusselbit i helheten?
Antagligen är det här en fråga som med fördel blir hängande i luften, inte något som kräver ett entydigt ja eller nej.
Antagligen ingår teven, soffan och även jag själv i en större installation, den där teveapparaten ligger mitt i en hög bestående av ett par lastpallar, lite sladdar, några lådor och en hel del annat.
För Anselm Reyles verk verkar kretsa just kring uppfattningen om vad som är konst och vad som inte är det.
Eller rättare sagt kring frågan om när skräp, eller vardagsföremål, förpassas från det ena till det andra.
Anselm Reyle fångar samtidens byggstenar och konsumtionsattiraljer när dessa har förpassats till sista anhalten på en lång resa – det vill säga till den ständigt växande skräphögen – det slutgiltiga resultatet av slit-och-släng-samhället, den samtida livsstilens gigantiska restprodukt.
Så beskrivet är det här ytterligare ett sätt att göra estetik av det fula, välbekanta, av allehanda krimskrams.
Reyle följer därmed en tradition från Marcel Duchamp, konstnärerna i gruppen Cobra, Jeff Koons, Clay Ketter och en hel del andra konstnärer mitt i, eller starkt inspirerade av, en livskraftig ådra av modernismen.
Inte för inte uttrycker Reyle själv en stor förtjusning i det som betecknas som ”kitch”, framför allt den värdeladdade sidan av begreppet, för den hårfina gränsen mellan fint och fult, för det lite lagom vackra och det alldeles för vackra.
En av konstnärens mest utstuderade metoder för att kunna parkera i detta gränsland stavas lysande, glättiga eller glansiga ytor.
På piedestaler (som i sig är högblanka) tronar metallicbeklädda skulpturer av armeringsjärn, skruvar, cement (eller vad det är för någonting).
En alldeles speciell roll spelar lysrören. Överallt slungar dessa lysrör, i olika färger, ut sitt sken från de utspridda skräphögarna som en symbol för den nöjeslystna civilisationens slutpunkt. Skräphögen blir till något apokalyptiskt, en antydan om de glada dagarnas snara förvandling till en mycket mer karg och ogästvänlig tid.
Denna värld i skarven mellan skräp, dekoration, konst och hötorg kräver sin plats även på väggen där samma slag av föremål kan kläs i ett lager veckad metallicfolie, förses med ramar och sättas under glas.
Jag lämnar Arken med en känsla av förvirring. I tevemonitorn får konstnären utveckla premisserna för sin egen konst, åsikten om att allt, för publiken, blir så mycket seriösare om den silverfärgade folien hamnar bakom glas och ram än om den bara exponeras isolerat.
I samma veva frågar sig konstnären ”När blir någonting konst? Var går gränsen?”, en fråga konstnären menar är ”väldigt intressant”.
Själv frågar jag mig hur många cykliska rörelser konsten tål?
Försöker inte Anselm Reyle bara mjölka en redan välmjölkad ko ytterligare en gång (utan att det blir så mycket roligare av det), eller missar jag någonting väsentligt på vägen?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus