Parken väcks till liv
Jonas Ellerström ser en skulpturutställning som bejakar det tillfälliga.
Bildmaterial
Klas Sundkvist, som varit utställningsansvarig på Marsvinsholm sedan 2007 medverkar själv med sitt verk Vägskäl.
Verk av Björn Jäderås, en av årets 64 utställare på Marsvinsholm.
Skulpturparken 2011
Internationell utställning
Marsvinsholms slott
Pågår till 28 augusti
konst. Det är sent på eftermiddagen när jag kommer till Marsvinsholm, bekvämt placerat ett stycke utanför Ystad längs E65:an mot Malmö. Men skulpturutställningen i slottsparken har generöst nog öppet till kl 19, och frågan är om inte ljuset är som allra vackrast vid den här tiden.
Parken sträcker sig mot öster, så det är i medljus man vandrar bland de mer än sjuttio utställda verken av 68 olika konstnärer från hela världen, låt vara att skandinaviska namn dominerar. Rikedomen på stilar och uttryck hade kunnat göra ett splittrat intryck, men tack vare en slagrutekänslig utplacering av verken i den vidsträckta parken samspelar skulpturerna fint med varandra och framförallt med de omgivande träden, buskagen, blommorna och grönskan.
Det är rentav så att de enskilda konstnärsnamnen blir mindre viktiga än helheten, och att intrycken från utställningen inte minst består i en upplevelse av tillfälligt utplacerad skulptur och om inte evig så betydligt mer permanent parknatur i samverkan. På återväg från den bortersta dammen och dungen kommer man helt oväntat till en liten kyrkogård för slottets hundar, och stannar omedvetet upp och betraktar dess gravstenar på samma sätt som man studerar skulpturerna runtomkring.
Kanske är detta vad utställningen rymmer av didaktik, utöver mångfalden av estetiska upplevelser. Skulpturen är inte längre en enskild, allsmäktig konstnärlig gest utan ett föremål i samspel med sin omgivning, och den rörelseriktningen är dubbel: skulpturen får oss att se träden, vattnets speglande yta och gräsmattans skiftningar, men det är också de som får oss att se skulpturen.
Utlyfta ur gallerier och konsthallar får skulpturerna andra kvaliteter. De kan förefalla mer lekfulla, mer organiska eller i alla fall landskapsarkitektoniska. Var det rentav så här den teorityngda postmodernismen var menad att övergå i något annat, en konstriktning som står på egna ben och inte bara ironiserar över vad som varit? Här i Marsvinsholms skulpturpark har ju dess element omsatts i ställvis lysande praktik: blandningen av högt och lågt i material och uttryck, bejakandet av det tillfälliga, detroniseringen av modernismens genikult och anspråk på odödlighet, åskådarnas och rummets skapande medverkan… Inte illa, inte illa alls.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus