Illusioner och nya världar
Martin Hägg går på liten konstrunda.
Bildmaterial
Markus Copper ställer ut sina Ku Klux Klanliknande figurer på Galleri Arnstedt.
"Var sak på sin plats" av Marcus Eek.
"Breakfast flashback" av Marcus Eek.
Stefan MÅS Persson
Pumphusets konsthall
Pågår till 25 september
Marcus Eek, Markus Copper, Josh Tonsfeldt
Galleri Arnstedt
Pågår till 31 augusti
LG Lundberg, Denise Grünstein, Stefan Johansson
Galleri Mårtenson & Persson
Pågår till 21 augusti
konst. Stefan MÅS Perssons städer hör till det ovanliga slaget. Vägar, hus, kanaler och trappor synes vara böjda lite hur som helst, som om allt höll på att smälta mitt framför ögonen eller vore konstruerat av ett slags evigt böljande mjukt gummi. En och annan människa promenerar runt i detta svajiga universum men de flesta invånare verkar föredra att hålla sig inomhus.
Den som söker efter stadig mark under fötterna drar sig lämpligen undan i åsynen av Stefan MÅS Perssons målningar på Pumphusets konsthall. Vi andra dröjer oss gärna kvar, lika förundrade som fascinerade över konstnärens tivoliartade illusionstricks, tricks som kullkastar allt vad fram och bak heter, vad som är upp och ner eller hitom och bortom. Stefan MÅS Perssons målningar är illusionskonst à la Carl Fredrik Reuterswärds omöjliga figurer eller M.C Eschers omöjliga hus – iklädda en sagans tivoliartat muntra skrud.
Men allt är för den skull inte på låtsas. En del av illusionen i MÅS Perssons målningar utgörs av en och annan verklig stege, ett och annat verkligt hålrum – utskuret eller utsågat ur den bastanta träskiva allt är målat på.
Av de tre konstnärerna på Arnstedt har amerikanen Josh Tonsfeldt det mest finurliga anslaget. Tonsfeldts utställning är arrangerad som en installation med tv-monitorer, lastpallar, videoprojektion och väggfasta konstverk. Men startpunkten utgörs av utställningens mest blygsamma del; några tio gånger femton centimeter stora färgfotografier med, vad det verkar, oskyldiga motiv som hästar på ett öppet fält, en gård, en man vid sin traktor. Utplacerade lite varstans, på väggen, på golvet, på bilderna, på lastpallarna, en bit upp på väggen, blir fotografierna något man får leta efter som bilderna i en byrålåda.
Fotografiernas amatörfoto-estetik magasinerar utställningens kärna – idén, eller symbolen, för det hemtama, för det lätt igenkännbara, det vardagliga och, som alla vet, för det ständigt plåtade men sällan upphöjda.
Galleri Arnstedts andra utställare, Markus Copper, appellerar till mer direkta och kusligt primitiva känslor av obehag och skräck. Likt en våra tiders monsterskapande Frankenstein har Copper konstruerat sex manshöga, Ku Klux Klan-liknande, figurer. Var och en av figurerna håller i sin ena hand en kedja som rasslande svängs fram och tillbaka. På ett annat ställe dyker samma slags figurer upp – fast i tecknad form. Teckningarnas närmast tafatta linjer skänker ett avväpnande drag åt figurernas ursprungliga kuslighet. Teckningarna åtföljs av sakliga och lakoniska beskrivningar av den teknik som fick de tredimensionella gestalterna att röra på sig en bit bort – och allt blir med ens greppbart och oskadliggjort.
Det mest påtagliga hos Arnstedts tredje och siste konstnär, Marcus Eek, är färgens fysiska läckerhet. Med hjälp av beslutsamma drag i tjock färg genererar konstnären en hisnande intensitet och djupkänsla ur något så oskyldigt som en segelbåt eller en gul blomma i vas på en rutig duk.
På Mårtenson & Persson intar Stefan Johansson ett liknande, närmast skulpturalt, förhållande till färgen. Tekniken är enkel, först spacklar konstnären bort linnedukens trådmönster, placerar sedan ut färghögar på duken – i regnbågens alla färger – för att till sist smeta ut färgerna över hela duken
Själva attacken, eller inställningen, liknar mycket den hos en spontanistiskt sinnad akvarellmålare, det är ett måleri med basen i ett bära eller brista eller ett antingen eller. Måleriets vittomtalade återkomst kan knappast inbegripa en tydligare kärleksförklaring.
Med LG Lundberg, även han på Mårtenson & Persson, dyker tanken på fotografiet åter upp. Lundbergs svit med målade träd, sjöar och interiörer erinrar om gamla tiders analoga fotoprocesser, om framkallningar med vätskor, om fotopapper, om den röda lampan i det mörka rummet och om avsköljande vattenkar. Det murriga bruna vid det kalla blå, det svarta vid sidan av det kontrastrikt mörka och ljusa. Färgen (som kunde ha varit framkallningsvätska) till och med rinner uppifrån och ner på de målade ytorna, lägger sig som en patina av tidens tand över de lundbergska landskapen.
Signalen om något gammalt och värdefullt är lika tydlig som det romantiska skimmer som omger landskapen och interiörbilderna. Över några enkla teckningar skymtar några hastigt nedtecknade ord, anteckningar som bara förstärker atmosfären av det värdefulla, det återfunna, av att alla dessa motiv, alla dessa bilder flera gånger filtrerats genom tidens tand.
Tidigare har Mårtenson & Persson visat Denise Grünsteins märkliga serie fotografier av kvinnor i öde landskap. Här kommer konstnären tillbaka med en serie fotografier av ett helt annat snitt, i bilder som snarare har sitt ursprung i klassiska stillebenmålningar. Med en närmast köttsligt påtaglig närvaro framträder i Grünsteins fotografier ett antal dödskallar, citroner, knivar och vaser – allt i en dov ljussättning liknande den som var populär under barocken.
Med Denise Grünstein är cirkeln därmed sluten, fotografiet får sin näring ur den målade bilden med samma motiv.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus