Ett land för gamla män
Jonas Ellerström finner ett alldeles eget ljus över Modernas Turner/Monet/Twombly-utställning.
Bildmaterial
Claude Monets "Nymphéas" (Näckrosor), 1907.
© Göteborgs konstmuseum.
Cy Twomblys "Quattro Stagioni" (en målning i fyra delar). Del II: "Estate", 1993.
© Cy Twombly Foundation / Tate, London 2011
Cy Twomblys "Quattro Stagioni" (en målning i fyra delar). Del I: "Primavera", 1993-1995.
© Cy Twombly Foundation / Tate, London 2011
William Turner, Claude Monet, Cy Twombly
Curator Jeremy Lewison
Moderna Museet, Stockholm
Pågår till 15 januari
konst. Alla blir vi äldre, förhoppningsvis också klokare, och när sextio- och sjuttiotalsavantgardets tummelplats Moderna Museet nu ställer ut verk av två erkända mästare från förrförra århundradet tillsammans med målningar av en samtida pretendent på titeln har man onekligen (i alla fall tillfälligt) tagit steget från samtidsforum till museum.
Men det viktiga är att man gör det på ett så välövervägt och faktiskt för svenska förhållanden nytänkande sätt. Det är inte William Turners, Claude Monets och Cy Twomblys konsthistoriska positioner som skall befästas, det är förbindelser dem emellan som snarast ligger på ett psykologiskt plan som skall klarläggas.
Curatorn Jeremy Lewison, som länge arbetat på Tate Gallery i London, har konsekvent valt sena verk av de tre konstnärerna och sammanfört dessa i tematiska grupper. Rubrikerna till dessa utställningens skilda avdelningar ger en god uppfattning om vad Lewison urskiljt som gemensamt för de åldrande målarna: Atmosfär – Skönhet, kraft och rymd – Intet så ljuvt som melankolin – Årstiderna – Eld och vatten – Livskraften – En flytande värld.
Det är alltså framför allt romantiska teman, och det intressanta blir att se hur dessa vanligtvis ungdomliga motivkretsar gestaltas av målare som vare sig de erkänner det eller inte känner livskraften rinna ut. Visst finns det traditionellt konsthistoriska förbindelser mellan dem: Monet (1840–1926) hade noga studerat Turner (1775–1851), och för amerikanen Twombly (1928–2011) var båda viktiga förebilder. Det är uppenbart att Twombly saknar möjligheten att utnyttja de klassiska motiv och mytologiska referenser som var viktiga ingredienser och redskap för Turner, och som redan Monet sörjde förlusten av.
Men viktigare i mina ögon är de äldre konstnärernas gemensamma dragning till ett atmosfäriskt måleri där formerna upplöses och ofta bara antyds där de skymtar fram i färgsjoken. Frågan om detta kan sägas vara ett abstrakt måleri före abstraktionen är egentligen ointressant: det är uppenbart för betraktaren att vad som engagerar Turner när han målar sina havsutsikter eller Monet när han betraktar näckrosdammen i sin trädgård är färgspelet i sig, inte former och konturer. Bildernas djup är ett färgklangens djup, inte en traditionell perspektivisk illusion.
Här har den samtide, inom senmodernismen skolade Cy Twombly haft en självklar tråd att ta fatt i, och det jag föreställer mig lockat honom är inte abstraktionens eventuella protest mot det föreställande, utan färgernas förmåga att uttrycka sinnesstämningar. Varken Turner, Monet eller Twombly ägnar sig åt det slags dekorativa färgsammanställningar som kommit att utmärka den abstrakta konst som förfallit till kontorsutsmyckning, deras förhållande till paletten är både sinnligare och mer filosofiskt. (Goethes färglära finns i bakgrunden för Turner, för Monet spelade kanske romantikens naturuppfattning större roll och för både honom och Twombly har mötet med japansk estetik och därigenom etik haft avgörande betydelse.)
De känslor och stämningar som vi kan avläsa ur dessa tre konstnärers sena måleri är både tröstande och oroande. Det är tydligt att sorgen över bortgångna vänner och familjemedlemmar väcker både vemod och förtvivlan, liksom att insikten om den egna kroppens bristande funktionsduglighet orsakar både nostalgi och bittra protester. ”Do not go gently into that good night”, uppmanade den walesiske poeten Dylan Thomas, och fortsatte: ”rage, rage against the dying of the light.” Ställ upp din egen förtvivlan och dina inre stormar som motkrafter när ljuset dör. Acceptera inte godvilligt det milda utslocknandet.
Ändå dör ljuset. För Monet gjorde det ett tag mycket påtagligt i och med att hans syn försvagades – men när han återvunnit den fortsatte han måla på samma sätt. Han hade funnit färgens eget ljus i sina bilder, och på det närmast mystiska planet, som är gemensamt för de tre konstnärerna, tonar den här inget mindre än fantastiska utställningen ut.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus