Se till mig som liten är
Johanna Gredfors Ottesen ser Jonas Högströms skulpturer på galleri Moment.
Bildmaterial
Jonas Högström
Galleri Moment
Pågår till 4 november
konst. Jag går ofta förbi Jonas Högströms bronsskulptur ”Den gode herden”, som ligger längs ett vackert promenadstråk på kyrkogården i Munka-Ljungby. Upphöjd av en sockel står herden i min ögonhöjd med ett lamm över axlarna, speglar mig fast han är förminskad, spensligare och skörare än jag. Skulpturen är typisk för Högströms stil, en finlemmad, gracil, dandyaktig figur. Jag tänker att den liknar en skulptur av Carl Milles, det är någonting med den där lättheten, tonvikten vid silhuetten som besläktar dem med varandra.
Men där Milles gestalter tycks sväva och där himlen bildar kuliss, är Högström tematiskt och formmässigt förankrad i jorden. Sida vid sida med oss andra står skulpturerna där, ibland är de till och med mindre än oss – tänk på Högströms Nils Poppe-skulptur på Fredriksdal, en plirande liten dvärggubbe som kikar fram ur lövverket på väg in till scenen.
Eller så kan perspektivet vara ännu mindre: när Högström kommer in i värmen, närmare bestämt ställer ut på Galleri Moment, då gör han det förstås med mindre skulpturer. Men också här är det jordiska perspektivet påtagligt. Det går igen i såväl tematik, motiv och faktiskt också bokstavligt i materialet. Här har Högström nämligen arbetat med inslag av rödlera tillsammans med bronset, ett grepp jag blir mycket förtjust i.
Motiven är vardagliga och nära, det handlar om familj, åldrande, vänskap och kärlek. Den lilla, värnlösa människan med så stora känslor att de knappt ryms i henne. Högström visar i det här formatet och sammanhanget närhet till ett barnsligt perspektiv på känsloyttringar hos såväl gammal som ung.
Mest tagen blir jag av en liten skulptur av en gammal kvinna i nattlinne. Med ena handen trycker hon en mjukiskanin mot kroppen, den andra sträcker hon ut mot betraktaren, vädjar om hjälp. Kanske vill hon ha hjälp att komma hem, för i ett annat verk längre bort i rummet är bara en av två fåtöljer framför tv:n upptagna, där sitter en äldre man ensam med fjärrkontrollen. Skulpturen av den gamla kvinnan är tvilling med en annan, föreställande en liten flicka. De delar titeln ”Se till mig som liten är” som anger ytterligare ett tema, människans bräcklighet i livets alla skeden.
Att kombinera bronserna med lera blir lyckat, den lite klumpiga formen kompenseras med de betydligt vassare narrativa kvaliteter verken uppnår när materialen blandas. Att göra en stjärnhimmel av en klump svampformad lera, där bronsstjärnorna sticker ut som på spröt, är lika knäppt som bra. Lika lysande är skulpturen där en pinad gestalt går böjd inför ett regn av spikar, som slår ner i och omkring honom. Här lyckas Högström blåsa liv i en gammal metafor med ett lustfyllt anslag, genom att med stuns och elegans tolka den bokstavligt.
I bronspartierna blåser Högström liv och inte sällan sinnlighet i sina figurer, och hans sinne för att stilisera och koncentrera en skildring är utmärkt. Tillsammans med långa, pratiga titlar blir hans verk till små öar av berättelser.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus