Om omoderna modernister
Linda Fagerström om utställningen "Scenbyte" på Malmö Moderna.
Bildmaterial
Pablo Picasso "Kvinnohuvud" (1910).
"Scenbyte" på Moderna Museet Malmö.
Nils Dardels "Den döende dandyn" (1918).
Scenbyte
Verk ur Moderna Museets samling av Dardel, Matisse, Abdul-Hâdi, Hjertén och Léger med flera.
Malmö Moderna
Pågår till 5 februari
konst. Modernas Malmöfilial visar i Scenbyte några av museets mest kända och älskade tidigmoderna verk. Isaac Grünewalds porträtt av författaren Ulle Bjerne i rosa herrkostym, Sigrid Hjertén s "Ateljéinteriör", Nils Dardels "Den döende dandyn". Och, bredvid svenskarna även deras Parisiska läromästare Matisse och Léger.
Den gigantiska turbinhallen är inredd med små kuber, där verken visas i mindre rum med snyggt färglagda väggar för att främja intimiteten i mötet med konsten – en åtgärd som behövs och fungerar mycket väl i den annars ödsligt kyliga salen.
De rörliga bildernas betydelse för modernismens framväxt understryks, varför flera filmer också visas.
I skyltar och broschyrer understryks det tidiga 1900-talets dröm om allkonstverket, Rolf de Marés Svenska Baletten i Paris refereras ofta, liksom Légers och GAN:s samarbete med teatern och dansaren Marta Grahams betydelse för bildkonstnärerna.
Det andra temat är intresset för Orienten, bland annat genom Ivan Aguélis (Abdul-Hâdi) många målningar från Nordafrika.
"Scenbyte" har ambitionen att säga något om könspräglade mönster i den tidiga modernismen och dess motivvärld. Därför finns, kanske för första gången någonsin i en svensk utställning, en (förvisso mycket försiktig) ansats till en kritisk förklaring till det av Matisse och andra modernister omhuldade motivet ”Odalisk” (kvinnlig haremsslav).
Det är bra – och i jämförelse med Louisianas lama och fega inramning av Picassos odalisker på den stora Picasso-utställningen i våras ett framsteg.
På andra håll brister det. Ett begrepp som ”genusroller” låter bara tokigt och avslöjar bristande kunskap om att genus helt enkelt är det begrepp som ersatte det äldre könsroller.
Och nog finns det en mer komplex analys av maskulinitet i Nils von Dardel och GAN:s bildvärldar att göra än ett konstaterande om att Dardel var ”en feminin man”? (Och vad betyder förresten det?)
På pressvisningen vittnade curatorn Cecilia Widenheim om sin villrådighet inför urvalsmetod och om beslutet att låta Rolf de Marés stora donation till Moderna Museet utgöra röd tråd i "Scenbyte". Det anges dock inte i utställningen, vilket hade varit klargörande.
Här finns alltså ett underliggande tema (ungefär ”Rolf de Maré och den tidiga modernismen”) trots att det inte redovisas.
Men varför inte? Det hade bland annat förklarat varför det är så få verk av kvinnliga konstnärer här – endas tio av utställningens 80 verk är gjorda av kvinnor (Vera Nilsson, Tora Vega Holmström, Siri Derkert, Sigrid Hjertén, Ninnan Santesson och Ellen Roosval.)
Nog finns det åtskilligt fler verk i museets samlingar både av dessa kvinnor och andra från perioden.
Att Hjertén nämns i utställningstitelns uppräkning av konstnärsnamn är inte representativt – av henne finns bara två verk. Men det är klart. Någon kvinna ska ju nämnas.
Och den enda kvinna som numerärt överträffar Hjertén är Vera Nilsson – hon har hela tre verk i utställningen. Så det hade ju knappt smällt högre.
Utanför de 80 nämnda verken lämnar jag de dokumentärfotografier som presenteras i egen avdelning. De är inte tagna av konstnärer och jag förstår inte vad de har att göra i utställningen.
Det är intressanta bilder föralldel, men om de inte var avsedda som konst när de togs – ska de då visas i en konstutställning?
Fotona är inte placerade i någon slags kulturhistorisk bakgrundsavdelning utan lyfts fram som konstverk i egen rätt.
Sjutton sådana fotografier är tagna av Guillame Berggren som drev porträttfotoateljé i Konstantinopel under 1800-talets sista decennier (och de befinner sig möjligen på gränsen – han ansåg sig kanske vara konstskapare).
Men bilderna är ju inte med i utställningen på grund av sin konstnärliga kvalitet utan på grund av sitt dokumentära innehåll; att de visar en dåtida svensk blick på det som då kallades ”Orienten”.
Ännu konstigare är Lotten von Dübens nio fotografier som togs i Lappland kring 1870 med syfte att dokumentera samebefolkningens traditionella livsmönster.
Dessa bilder, säger utställningsskylten, har ”kopplats till en rasbiologisk tradition” och hade som syfte att ”ge underlag till forskarnas studier” samt att liknande bilder också togs av ”polisen och inom fångvården.” Men varför visas de i en konstutställning?
Det är djupt problematiskt och visar antingen på stor naivitet eller okunskap om styrkan i visuella uttryck och vad som händer när bilder visas ryckta ur sin ursprungskontext.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus