Idéernas bärkraft
Jonas Ellerström om Ulf Lindes Marcel Duchamp-utställning i Stockholm.
Idékonstnären framför andra
Ulf Linde & Marcel Duchamp
Konstakademien, Stockholm
Pågår till 13 november
konst. Det är idag okontroversiellt att utnämna Marcel Duchamp till 1900-talets viktigaste konstnär. Så har det inte alltid varit. Den ständigt nyskapande, ofattbart produktive Pablo Picasso sågs länge som det självklara namnet; ville man vara mer sofistikerad kunde man nämna konstnärernas konstnär Henri Matisse. Men – och detta är givetvis inte en värdering av deras verk i sig – det blev ingen av de två målarna Picasso eller Matisse som tydligast kom att forma det sena 1900-talets och 2000-talets konst, det blev idékonstnären Duchamp.
Marcel Duchamp tog en flasktorkare och lyfte in i utställningssalen. Alltså blev den en skulptur, ett konstverk. Han tog en urinoar och signerade den – det var ett slag i ansiktet på den etablerade konstvärlden som bara motsvarades av att han målade mustascher och pipskägg på en reproduktion av Mona Lisa och försåg bilden med en kryptiskt skabrös titel. Såväl den postimpressionistiska samtidskonsten som den vördade konsthistorien var med två raska slag uträknade, och fältet öppet för något nytt.
Därmed var Duchamps insats i huvudsak avslutad. Han hade fört in en vassare intelligens och en mer bitande ironi i konsten än övriga dadaister (Francis Picabia möjligen undantagen) och andra tidiga modernister. Han hade visat på konstvärldens interna funktioner, på hur konstnärligt värde och det vi kallar skönhet i hög grad är något konstruerat. Jämför med Lars Vilks mångåriga kritiska belysning av det traditionella konstbegreppet och konstvärldens spelregler – det har sin utgångspunkt i flasktorkaren. Duchamp lade över huvud taget grunden för allt vi kallar idébaserad konst och konceptkonst, och gjorde det på ett så elegant sätt att hans idéer visat sig hållbara i ett sekel.
Själv föredrar jag att se Duchamps utmanande gester inte bara som frätande ironi utan som en uppmaning att söka konst på nya platser. Flasktorkaren och urinoaren visar sig onekligen vara vackra och spännande föremål när vi ser dem på ett nytt sätt. Och hur välbehövliga Duchamps kritiska tänkande och skarpa intelligens än har varit har de också lett till dålig konceptkonst, osäkert stöttad av halvförstådd, inlånad filosofi.
För kritikern och institutionschefen Ulf Linde har Marcel Duchamp, död 1968, varit mycket mer än ett inflytelserikt namn ur konsthistorien. Linde har skrivit om Duchamp, ställt ut honom, diskuterat med honom, byggt repliker av hans verk (främst den jättelika glasmålningen ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, t o m”), studerat dem in i minsta detalj – han har, med en hängivenhet som påminner om de stora alkemisternas tålamod med att följa dunkla anvisningar i svårtydda skrifter, blivit Duchamps uttolkare.
Den pågående utställningen på Konstakademien går att se som en slutpunkt för ett femtioårigt arbete, även om Linde själv säkert skulle hävda att mycket återstår att göra. Här, i en oerhört välbyggd och genomtänkt utställning, sammanfattas Duchamp för en samtid som jag inte är säker på längre är beredd att ta hans ord för sanning. Konstuppfattningen har på gott och ont blivit mer relativ, mer mångfasetterad, och Duchamps värld av raffinerade gåtor och dolda samband kan uppfattas som för krävande, för konstruerad och, även om det inte är dess avsikt, för entydig.
Jag har liksom de flesta som brytt sig om Marcel Duchamp varit mycket imponerad av hans verk och av Ulf Lindes texter om dem. Nu kan jag känna att något ändå saknas, att Duchamp blir för ensidigt intellektuell. Är inte Meret Oppenheims pälskopp en kraftfullare idé än flasktorkaren, mer utmanande eftersom den rör vårt förhållande till till civilisation och natur, vår taktila uppfattning av verkligheten och den egna kroppen? Duchamp kan tyckas i alltför hög grad ha fastnat inom en sluten konstvärld, men det bör finnas sätt att lösgöra honom.







Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus