Bortom minnet
Johanna Gredfors Ottesen om utställningen "Ankomst" på Höganäs museum.
Bildmaterial
Ankomst
Gunilla Ahlström, Gunilla Andersson, Paula Fohlin, Kerstin Lieberath, Svenborg Mellström, Marja Sikström
Höganäs museum och konsthall
Pågår till 30 december
konst. Såväl estetiskt som idé- och innehållsmässigt tycks först de fem konstnärer som deltar i utställningen Ankomst distinkt skilja sig från varandra.
Men några gemensamma tendenser tycker jag mig snart hitta: ett slags slöja av gåtfullhet, ett grävande och rotande i okända marker – i minnets obeständighet, drömmens bisarra hopplock och i tidens gåta.
Eller i det ogripbara i de små förskjutningarnas vidsträckthet, som i Gunilla Ahlströms verk. Hennes oljemålningar i ljusa, dämpade färger och vitmålade skulpturer liknar delar av nycklar och låskolvar, ett system med vissa givna variabler som kan flyttas och ändras för att skapa unika mönster inom kollektivet.
Uttrycket och den övergripande tendensen i utställningen känns något försiktigt – snyggt, men lite tillrättalagt.
Ett undantag är Svenborg Mellströms målningar som är någonting sårbart och potentiellt upprivande på spåren.
Mellström målar minnesbilder där bara ett fåtal detaljer är ihågkomna – resten blir ett suddigt tecken.
Hennes måleri är en drabbande skildring av minnets otillräcklighet, såväl som av dess väldiga kraft, och om det fåfängliga i att famla efter en undanglidande tamp i medvetandets upplösning.
Men det försiktiga är ingenting som nödvändigtvis behöver vara negativt konnoterat, se till exempel på Marja Sikströms långsamma process där hon närmar sig ett material – trä – som är erfaret och pinat, och manipulerar det ytterligare, varsamt fullföljer den yttre påverkan väder och vind påbörjat.
Sikströms poetiska och drömska träskulpturer tycks besläktade med Gunilla Anderssons verk, en typ av krackelerat monokromt måleri. Andersson målar fram en fin optisk effekt; en röd, en grå, en blå målning tycks ömsom vara en rad fönster till olika världar eller rum, ömsom betonande ytan, där det krackelerade liknar revor i ett finmaskigt nät.
Djärvast form- och färgmässigt är Paula Fohlins stora temperamålningar.
Hennes detaljrika skyltfönstertema bärs upp av det uppbrutna perspektiv som bildats av skyltglasets omväxlande genomskinlighet och tillbakakastande spegelreflexer.
Färgerna är klara och friska, om än inte så förfinade. Jag tycker att Fohlins målningar tenderar att bli lite platta och tomma idémässigt, och ville hon undersöka ytan hade det passat bättre med en mjukare och känsligare färgbehandling.
Å andra sidan – grällheten rimmar med de kommersiella motiven.
Djärva är också Kerstin Lieberaths bilder – fast här ligger det djärva i det idémässiga, inte i uttrycket.
I sina pilliga akvareller och pennteckningar kretsar hon kring någonting intressant där hon undersöker det omedvetna som ofta ligger i våra önskningar och drömmar. Hennes bilder är som små absurda noveller, fascinerande och emellanåt obehagliga.
Jag tycker dock att hängningen inte är till verkens fördel, hängande på rad och inträngda i ett mörkt hörn. De skulle behöva mer ljus och en luftigare hängning för att riktigt komma till sin rätt.
”Ankomst” är en titel som jag inte blir riktigt klok på. Den är förbryllande diffus, men kanske hade man svårt att hitta någon slagkraftig gemensam formulering för dessa fem vitt skilda uttryck?
För brokigt är det, trots den trevande känslan – men vart och ett av dessa konstnärskap är väl värda att titta närmare på.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus