Hitom övervakningsbilderna

Martin Hägg på gallerirunda i Malmö.

Gallerierna brukar ägna sig åt en slags omedveten följa John-lek, öppnar en nytt följer de andra efter. Malmö stads galleriscen är inne i ett sådan här mastodontvernissagesvep med samtidiga öppningar på bland annat Galleri 21, Fotogalleriet Format och Rostrum.

Niklas Elmeheds kolteckningar på Galleri 21 hör till det som är svårt att bara passera. Vad sägs om två björnars parningsakt på en fotbollsarena – knökfull med påhejande åskådare?

Byt ut björnarna mot en rockstjärna så framstår publikens unisona skanderande som mer oskyldigt begripligt, de två björnarna utbytta mot säg Adolf Hitler ger däremot rysningar längs ryggraden.

I en annan av Elmheds bilder har självaste kung Karl XVI iklätt sig vita vingar. Ståendes på ett hustak mitt i huvudstaden har han, likt boets nervösa gökunge, gjort sig redo för sin allra första flygtur.

Elmehed parkerar tätt intill 70-talets politiskt samhällsengagerade konst. Klacksparken, eller snarare kängan, drabbar å ena sidan den fördummande grupphysterin (inställningen att jag själv måste hoppa och skrika bara för att alla andra gör det), å andra sidan monarkin som borde ha flaxat iväg för länge sedan – om bara det sunda förnuftet fått råda.

Tove Kjellmarks teckningar är även de intressanta – fast på ett psykologiskt mer djuplodande plan.

Intill bilder av utstyrda djur och människor hänger ett förklarande plakat: ”What makes you go mad? Is there a border? Is there a clear line? Is there a borderline?”

Lika avslöjande, lika kusligt inkluderande, framstod Kjellmarks ryckigt mekaniska figurer på galleri Rostrum tidigare i år. Då som nu poppar frågor upp om vad som avgör vad som är friskt och vad som är sjukt, hur vi uppfattar, och på vilka grunder, vi bedömer mötet med omvärlden.

Det politiskt rättframma tilltalet återvänder med Lilibeth Cuenca Rasmussen – en av fem erfarna videokonstnärer på Fotogalleriet Format, alla hämtade ur Malmö konstmuseums digra samling nordisk samtidskonst.

Iförd vit skrud (och likaledes vita renhorn) sjunger sig Lilibeth Cuenca Rasmusson igenom utställningssalar fyllda med antikinspirerade marmorstatyer.

Men mötet mellan statyer och sång är allt annat än softad : ”Who is important depends on tv”, ”So many artists in this wide world – and many of us don´t get heard”. Statyerna hamnar krossade på det hårda stengolvet – i alla fall bildligt.

Videokonstnären Liisa Lounila låter olika människor slunga popcorn i luften för att sedan frysa bilden där den är som mest vitprickig. Runt detta stillastående popcornsregn, och uppsträckta armar, ormar sig en i allra högsta grad rörlig filmkamera. Scenen formas till en attraktiv mix av esteticerat busstreck och jonglörkonst.

I Santeri Tuoris film ses en rödklädd flicka dansa i slowmotion mot en bakgrund föreställande flickans eget, svartvita och helt stillastående, alter ego. Ömsom förenas den dansande flickan med sin svartvita skugga, ömsom frigörs hon i ett fascinerande växelspel mellan, det som ser ut som, en symbol för ande och kropp eller möjligen dröm och vaket tillstånd. Detta samtidigt som flickan hela tiden bara utövar en oskyldig lek.

Med Björn Wangen på Rostrum gör politiken en storstilad, och svårrundad, återkomst i form av en låtsashund iförd filmkamera. Jag och alla andra som går in eller ut ur galleriet hamnar i filmad form på en av galleriets väggar. Ändå är Wangens filmande befriad all form av dystopiska förtecken.

Är upplägget osedvanligt inkluderande eller har vi helt enkelt bara vant oss?

Hur många ”kameraövervaknings”-skyltar stöter vi egentligen på under en vanlig runda på stan?

Martin Hägg
martinhagg@hotmail.com