Maximal Weiwei
Christine Antaya ser maximalisten Ai Weiwei ta plats på Louisiana.
Bildmaterial
Ai Weiweis "Sunflower Seeds" (2010).
42 cyklar utgör Weiweis verk "Forever" (2003).
Ai Weiwei
Louisiana, Humlebaek
Pågår till 12 februari
konst. Redan i mörkret på hotellrummet börjar det. Upprörda röster: ”Du slog mig!” "Vad, nej, vem slog dig?” "Var det någon som såg? "Ingen har slagits." "Vem är ni?”
Den absurda dialogen fortsätter sedan inne på polishuset. En byråkratisk mardröm som är alltför sann. Dokumentären "Lao Ma Ti Hua" (Disturbing the Peace, 2009) är en av tre filmer som visas i Ai Weiweis utställningen på Louisiana, som tydligt visar hans skärningspunkt mellan konsten och den sociala kritiken. Här ser vi hur Ai misshandlas innan han ska vittna i rättegången mot Tan Zuoren, en aktivist som undersökt dåligt byggda skolor som rasade efter jordbävningen i Sichuanprovinsen 2008.
Utställningen är inte särskilt stor. Från början var det tänkt att helt nya verk skulle visas, men efter att Ai fängslades i våras och inte kunde arbeta beslutade man att fullfölja utställningen med befintliga verk istället för nya. Att konstnären inte har kunnat verka och inte kan resa ut från Kina blir en del av det som visas, han är närvarande genom sin status som frånvarande.
"Forever" (2003) är en installation med 42 kinesiska cyklar som hopsatta till vägg bildar ett cylinderformat rum i rummet. Ytligt påminner verket om den mexikanske konstnären Gabriel Orozcos “Four Bicycles (There Is Always One Direction)” från 1994, där fyra cyklar är sammanfogade till ett omöjligt fordon. Hos Orozco finns det ett drag av lättsam dadaism, men i Ais cykelverk finns det ingen antydan till rörelse eller lek; det handlar mer om en stillsam arkitektur, en nationell symbol i ett ostadigt monument.
Ai använder sig av film, fotografi, skulptur, design, arkitektur och installation i ett konstnärskap som är i allra högsta grad konceptuellt. Samtidigt är materialen av yttersta vikt. Liksom hos de miljontals solrosfrön i keramik som visades på Tate Modern förra året, finns det här en maximalism, om än subtil. Varje del av uttrycket blir en betydelsebärande enhet: de exakta materialen, de konsthistoriska referenserna, den precisa designen.
Det enda verket som installerats utomhus, "Fountain of Light", är inspirerat av Vladimir Tatlins monument till den Tredje internationalen som aldrig realiserades, och gjordes särskilt till Liverpoolbiennalen 2007, där den placerades i industristadens hamn. Men här är det något med kontrasten mellan kristallerna och det dimmvåta gräset som nästan blir för behagligt.
Mer slående är "Trees" (2009-10), en installation med trästumpar och grenar från södra Kina som satts ihop till spretande strukturer som liknar hela träd, men går man närmare ser man järnbultarna som håller dem samman i en förtorkad konstruktion. Träets status som inte längre levande kontrasteras mot placeringen som till synes bildar en dunge. Denna lilla trädgård kompletteras med "Rock" (2007), små keramiklippor, glaserade och målade i det bekanta vitblåa mönstret som är en omisskännlig referens till Kina: historiskt hantverk och samtida massproduktion.
Givetvis hade det varit något helt annat att få se nya verk, men utställningen fungerar väl som en introduktion till hans konstnärskap och bör inte missas. Den påminner om hur aktivism och konst kan förenas: konsten har potential att fungera som ett verktyg, utan att för den sakens skull skymma sin status som just konst. Kruxet är att vi inte lika gärna omfamnar den här typen av konstnärer på hemmaplan. Anna Odell torde vara det självklara exemplet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus