Surfning på sensationsvågen
Linda Fagerström om boken "Det här är konst".
Bildmaterial
Grottmålningar och gratfiti avhandlas på vars ett uppslag.
Det här är konst
Hela historien från grottmålningar till graffiti
Redaktör Stephen Farthing
Översättning Gabriel Setterborg, Erland Törngren, Kerstin Törngren
Norstedts
Konst. Det här är alltså konst. Allt som ingår i den här boken, om man ska tro titeln.
Den kan användas både som uppslagsverk och för att läsa från pärm till pärm. Norstedts har låtit översätta denna tegelsten på 563 sidor, som utgavs på engelska förra året.
Titeln skryter om "ett vitt spann", men faktum är att grottmålningarna såväl som graffitin avhandlas på varsitt uppslag, inte mer.
Så brukar det vara i översiktsverk av den här typen.
Boken påminner också om sina föregångare genom sin traditionella terminologi: ismer gäller västeuropeisk konst och kopplas kronologiskt, till tidsperioder.
Allt annat är geografiskt förknippat: ”mexikansk konst” eller ”östasiatisk konst” oavsett tidsperiod.
På så vis kategoriseras Frida Kahlo och Diego Riveras verk som ”mexikansk konst” men inte som ”modernistisk”. Den koloniala prägeln som funnits sedan konsthistorieämnet skapades under det sena 1800-talet lever alltså kvar.
Å andra sidan kanske man ska vara uppskattande inför den generositet som visas gentemot dessa östasiater, sydamerikaner, oceanier och afrikaner.
I många konsthistoriska översiktsverk har konstnärer utanför västvärlden ignorerats helt. Här presenteras relikskrin från 1700-talets Polynesien jämte samtida rokokomålningar av Boucher.
Det är sympatiskt, men presentationen av det icke-västerländska materialet blir ändå ganska anekdotisk i jämförelse med den plats och fördjupning som ägnas europeiska stilar och ismer.
Man slås av det opretentiösa tilltalet, där detaljer ur ett konstverk lyfts ut för att närstuderas och definieras som typiskt för en viss konstnär eller stil. Hand-on-kunskap som rättframt avmystifierar och guideboks-likt entusiastiskt bjuder in läsaren.
Det är oftast bra, men här avslöjas också att översättarna inte har konsthistorisk sakkunskap.
Det här är konst är traditionell såtillvida att den västerländska modernismen tonar fram som urkonsten framför alla andra.
Symbolen för vår civilisation, med påbjuden dyrkan av dess genier. Precis som det brukar vara.
På omslaget René Magritte, på insidans försättsblad Andy Warhol.
Att det finns 41 kvinnor (cirka 3 procent) bland de uppskattningsvis 1 400 konstnärsnamn som nämns är också fullständigt mainstream, precis vad man kan vänta sig.
Likaså, att den enda skandinav som nämns är Edvard Munch.
Det är ingen akademisk produktion. Inget prestigeprojekt där professorer och experter världen över till slut samsats om en definitiv version av konsthistorien. Det hade nämligen varit en sensation. En konsthistorisk kanon med akademisk konsensus lär vi få vänta länge på.
Nej, det här är en populär produkt som tydligt riktar sig till de människor som britter med stigande förvåning under senare år kunnat iaktta i långa köer utanför Londons stora konstmuseer som Tate.
Jag tror inte den här boken hade skrivits om det inte vore för den sensationsvåg som multimiljardären och konstsamlaren Charles Saatchi både skapade och surfade på med spektakulära och spekulativa insatser under mitten av 1990-talet då YBA-konstnärerna, med Damien Hirst i spetsen, skapade rubriker.
Att boken också försöker surfa på Saatchi-vågen blir tydligt i förordet, där Richard Cork nöjt konstaterar att ”aptiten på all sorts konst växer hela tiden och det råder ofta en trängsel vid invigningar av spektakulära installationer som för tanken till den fromma ivern hos pilgrimer vid stora religiösa sammankomster.”
Det är den fromma iver nu också Norstedts vill slå mynt av genom att ge ut ”Det här är konst” på svenska.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus