De vackra ankungarna
Johanna Gredfors Ottesen ser Munka konstelever ta sig an H.C. Andersen.
Bildmaterial
Till väster syns Mirza Cizmic's "Konstnärinnan med rött hår (Jenny)" och en del av skulpturen "Prinsessan på ärten". I mitten Julia Larssons "En vanlig människa" och till höger "Gävle", fotografier av Kajsa Kiuttu.
I dörren syns "0,3 sekunder" av Anna Nilsson och till höger "Utan titel" av Maja Franzén.
"De vet inte men jag är faktiskt en svan" av Ronja Pedersen
Hans Christian Andersen
Munka konstskola
Kronohäktet i Ängelholm (f.d. Hantverksmuseet)
Pågår till 13 december
konst. En av H.C. Andersens mest suggestiva berättelser är ”Skuggan”, en skildring av en man som utmanas och slutligen utplånas av sin egen skugga. Novellen har utsatts för otaliga tolkningar, men en läsning skulle kunna vara att gamla berättelser, människor och platser måste trotsas, dekonstrueras, transformeras och i vissa fall kanske till och med utraderas, för att ge plats åt det nya.
En grym tankefigur, visst, men onekligen fruktbar.
Så går också tongångarna när elever vid Munka konstskola tar sig an H.C. Andersen, som berättare, person – och konstnär, för den store författaren verkade också i någon mån som bildskapare. På liknande sätt som han smyckade sina snillrika konstsagor, symboltäta och överlastade med besjälningar, klippte han ut ornament och figurer ur stora papper där en lika myllrande värld som i sagorna träder fram.
Det är också ett slags klippande och klistrande, friskt lånande och stjälande, som kommer tydligast till uttryck i denna utställning. Lager läggs på lager, samtid blandas med det förflutna. Någon gång urholkas berättelsen delvis för att fyllas på nytt, några gånger omvandlas den helt. Ibland står bara själva sagoskelettet kvar, naket utan arketyper och sensmoral. Som i Julia Larssons rumsinstallation, en berättarverkstad fylld av symbolladdade figurer, bildurklipp och utrivna boksidor. Ett sagostoff, som där bitarna fogas ihop på ett visst sätt formar en särskild berättelse, som sedan kan upplösas och ta en annan form, ett annat uttryck.
Sådana små byggstenar syns överallt i utställningen: i Ronja Pedersens minnesträd med självpeppande papperslappar, i Tiina Nilssons pågående Sisyfosprojekt där tusentals tändstickor formas till en väldig tvådimensionell bild, i Johan Berglunds hopfogade skräpföremål där varje ting ligger redo att besjälas av berättaren.
Det är ett förhållningssätt som inte bara rimmar med sagans struktur, utan också med H.C. Andersens konstnärliga vision. När författaren låg sjuk till sängs strax innan sin död skrev han inte längre, men vid hans säng stod en stor vikskärm, på vilken han utförde ett slags märkligt collage – urklipp av samtida och historiska personer, geografiskt ordnade efter de stora europeiska länderna.
Samtidigt fungerar skärmen som poetisk idé eller manifest. En variant på denna skärm kan man se på utställningen, där Emma Andersson målar scenerier med ett slags tidslinjär uppbyggnad. Figurerna sitter glest, tomma ytor gapar mellan dem – kanske är också denna, samtida berättelse ämnad att fyllas på, omvandlas och tolkas av någon annan, någon gång.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus