Flödande nya färger
Linda Fagerström om unga Rebecka Hallbert och Susanne Möhring på Pumphuset.
Bildmaterial
Unga konstnärer: Rebecka Hallbert & Susanne Möhring
Borstahusens Konstförening, Pumphusets konsthall
Pågår till 18 december
konst. Måleri, fast på två helt olika sätt, visas nu i Borstahusen på Pumphusets konsthall. Rebecka Hallbert, som bearbetar svartvita fotografier med krita, akvarell- och akrylfärg, bryter i sitt figurativa och mönsterbaserade uttryck mot Susanne Möhrings både abstrakta och nonfigurativa måleri.
Som de brukar, visar konstföreningen sist på året en utställning med mindre etablerade konstnärsnamn. Rebecka Hallbert tog examen på Malmö konsthögskola 2007 och Susanne Möhring, född 1980, är verksam i Berlin och även Malmö.
Susanne Möhring arbetar med måleri på ett kanske mer traditionellt sätt: oljefärg på duk och papper, i huvudsak nonfigurativt och med breda penslar. Kompositionerna är vilda med spretiga färgfält lagda i flera lager. Det icke-föreställande blandas med abstraherade figurer, ofta med grund i naturen eller människokroppen.
Energin är påtaglig och man får intryck av att tillkomstprocessen gått snabbt. Färgerna vinner mycket på att få stöd i figurer med svarta bestämda konturer, så som exempelvis Möhring arbetat i ”Oh my Dear!” Målningarna är alla komponerade med säker hand. Färg- och formrim övertygar, men egentligen har Susanne Möhrings konst nog svårt att särskilja sig från mycket annat nutida måleri i liknande stil.
Rebecka Hallberts teknik, där färg i efterhand läggs på svartvita fotografier, är något helt annat än gammaldags handkolorerade ateljéporträtt. Hos Hallbert är det inte fråga om ett underordnat färgläggande. Snarare låter hon färgerna förstärka, förskjuta och kanske förvirra blicken och förändra motivet. Färgen har ett eget värde och blir till en lika stark komponent som utgångsbilden, fotot.
Färgfälten är applicerade fläckvis eller lagda i mönster, och bildar på så vis ett raster av virvlar och ränder ovanpå den fotografiska bilden. Både färgkänslan och sättet att ställa färgfält bredvid varann för tankarna till modernister som Paul Klee och Sonia Delaunay eller Vincent van Goghs virvlande upprörda himlar.
Att använda i princip hela färgskalan i varje verk, är ett grepp som riskerar att enskilda bilder drunknar och får svårt att hävda sin originalitet. Samtidigt är det något befriande vilt med att vägra låta sig begränsas, att protestera mot konventionen och inte, som en klassisk målare, väga rött mot blått och balansera mängden gult mot grönt. Människorna och hundarna i fotografierna får ibland finna sig i att fullständigt invaderas av fritt flödande färg.
I ”The Playground” verkar en konstbok i bokhyllan bakom paret i vardagsrummet börjat läcka ut modernistiska målningar som rinner i stora sjok över golvet.
Oroande men också humoristiskt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus