Streckens hemligheter
Linda Fagerström om Sophie Totties utställning "White Lines. Works 2008-2011" på Malmö Konstmuseum.
White Lines. Works 2008-2011
Sophie Tottie
Malmö Konstmuseum
Pågår till den 5 februari
konst. Under 1400-talet var färg viktigt. I kontrakt mellan konstnärer och uppdragsgivare gällande en altarmålning kunde det stå ”Till jungfru Marias klänning ska sådan ultramarin användas, som kostar fyra floriner per uns”. Man specificerade alltså vilken typ av pigment konstnären förväntades använda.
Syftet var förstås, att försäkra sig om den högsta kvaliteten. Inget billigt, blaskigt ljusblått skräp för madonnan. Endast den bästa blå färgen. Gärna anbefalldes också bladguld för änglars vingar och glorior.
Tvivlet på konstnärernas gestaltningsförmåga gjorde att man hellre förlitade sig på ”goda råvaror”, att deras lysverkan skulle övertrumfa eventuella brister i det konstnärliga hantverkskunnandet.
Under renässansen och senare barocken försvann sådant. Kyrkan och andra uppdragsgivare släppte på de ängsliga restriktionerna då de med egna ögon såg vilken övertygande effekt konstnärernas nya, tredimensionella visuella språk hade på betraktarna. Botticelli, Michelangelo, Caravaggio.
Allt det här kommer jag att tänka på när jag ser Sophie Totties utställning White Lines. Works 2008-2011.
I en serie en meter höga teckningar på vitt papper utförda med vitguld, silver och koppar, har hon i helt nonfigurativa verk renodlat det tidiga 1400-talets fokus på färgen, pigmentet. Renässansens färgstarka skildringar av antika gudar eller barockens dramatiska himlar och helveten är långt borta här.
Helt minimalistiskt har konstnären istället helt sonika lagt ett antal streck dyrbart pigment (här alltså ren metall) med jämna mellanrum tvärs över det vita. De horisontella linjerna är dragna så bestämt, att de i ytan både lämnar färg och veck.
Därför är ”White Lines” kanske lika mycket skulpturer, eller reliefer. Det tålamodskrävande upprepandet och det omsorgsfulla utförandet för tankarna till origami, likaså pappersunderlaget och verkens enkla inramning: de hänger i pappersklämmor uppnålade på väggen.
Tillsammans med flera andra verk, bland dem cirkelformade spårteckningar i skivor av rostfritt stål och linjeteckningar i kopparskivor (verk som också de bär titeln ”White Lines”), talar Sophie Totties utställning om en samtida minimalism som är långt mer fascinerande än säg, Donald Judds rätt tröttsamma lådkonstruktioner från mitten av 60-talet.
Vid en första anblick kan hennes verk ge intryck av att vara som hans; maskinella, massproducerade, blanka och långt från handens avtryck.
Ändå kunde inget vara mera fel. I teckningar med den gemensamma titeln ”Written Language” arbetar Tottie med oerhört detaljerade teckningar som, när man går nära, visar på en outtröttlig lust att utforska linjens möjligheter.
De tusenfalt upprepade tuschlinjerna underordnar sig samspelt i det helhetstryck som framträder när man ser dem på håll. Då syns inte handens skrift och de blir till mönster som likt ornamenterade mattor vibrerar i linjeskiftningarna. Och i de böljande kurvorna som uppstår luras ögat att för en sekund läsa dem som långsamma vågrörelser på havsytan eller kanske topografiska kurvor i en uppförstorad kartdetalj. I nästa sekund: allt är borta.
Blickens ständiga jakt efter igenkännbara detaljer är ett återkommande dilemma för så vitt skilda modernistiska nonfigurativa konstnärer som Piet Mondrian, Jackson Pollock och Agnes Martin.
Men i relation till Sophie Tottie känns snarare Karl Axel Pehrsons 50-talsförsök att med rytmisk grafik i försiktig färgskala bygga rörelser mer relevant.
Totties verk skulle kunna beskrivas som just i termer av rörelser eftersom flera av dem låter betraktaren känna hur konstnärens kropp rört sig framför eller inför duken eller papperet.
Man kan till exempel tydligt följa spåren efter hennes hand i den upprepade, breda spiralformen i verken med den gemensamma titeln ”GRS/YRB (Vexilloid)”. Hon har på glas lagt gult, rött och svart (som i titelns YRB, yellow, red, black) i omgångar med syfte att blanda färgerna så mycket att de till slut försvinner eller löses upp i varann.
När detta sker blir de till en slags monokromer, men inte alls som Malevitjs. Inte heller Mark Rothko fungerar som referens här.
Däremot tror jag Caravaggio skulle gilla både S-kurvorna och den i gult och svart skiftande och starkt lysande röda tonen. Han använde den ofta själv.
Den sorts speciella kunskap och förmåga som handen bär är kanske omöjlig, i alla fall svår, att beskriva med ord.
För en konstnär handlar det om ett koncentrerat, specifikt kunnande som bor i handens rörelsemönster där muskler och ledband samspelar med hjärnan.
På något sätt lyckas Sophie Tottie förmedla denna ordlösa kroppsliga erfarenhet genom sina nonfigurativa bilder. Hur?
Svaret är genom att kombinera medeltidens minutiösa materialkännedom med renässans- och barockkonstnärernas tilltro till den konstnärliga gestaltningsförmågan och, förstås, genom att äta trista modernistminimalister som Donald Judd till frukost.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus