Bländande skärpa
Linda Fagerström ser Gerhards Nordströms fulländande kombination av surrealism och realism på Malmö konsthall.
Bildmaterial
"Sommarbordet I" (1972). Ur sviten "Sommaren 1970".
"Sommarbordet II" (1972). Ur sviten "Sommaren 1970".
Gerhard Nordström
Malmö konsthall
Pågår till den 26 februari
"Krigets fasor"
Francisco Goya
Malmö konsthall
Pågår till den 26 februari
konst. För 42 år sedan, i decembernumret 1969, publicerade bildtidningen LIFE Ronald Haeberles fotografier från massakern i My Lai. Bilderna visade mördade kvinnor och barn i drivor på marken. Kanske var det då som amerikanerna förlorade kriget i Vietnam. Inte när massakern ägde rum, på våren 1968, utan när den blev känd, när bilderna trycktes. Fotografierna vittnade om desperationen och galenskapen i företaget, att kriget var en strid som inte kunde eller borde vinnas. Våldets brutalitet och meningslöshet kunde inte åskådliggöras tydligare.
Gerhard Nordström drabbades som många andra av Ronald Haeberles foton, och använde deras sprängkraft för att visa sitt ursinne över det inträffade. Med nästan fotorealistisk skärpa målade han av detaljer ur bilderna och placerade in dem i ett idylliskt skånskt sommarlandskap. I flödande inspiration arbetade han nästan dygnet runt under några nattljusa månader för att färdigställa den serie målningar som sedan dess är svensk konsthistoria; "Sommaren 1970".
I en parafras på en annan bild, impressionisten Édouard Manets kända "Frukost i det gröna" från 1863, iscensätter han en picknick med obekymrade vita människor i en glänta. Bakom deras ryggar och utanför deras synfält: likhögarna från My Lai. En framdukad festmåltid flankeras av deformerade köttstycken från en död människokropp och anknyter till en känd tortyr- och förhörsmetod. Från en flygande helikopter hängdes en människa dinglande uppochned i ett rep så att huvudet var just i höjd med trädtopparna. Resultatet var döda, söndertrasade kroppar.
Trots att jag sett bilderna många gånger förut är chockverkan och det krypande obehaget lika starkt varje gång. Det är särskilt hemskt att se dem allihop samtidigt, och de är hängda så att man omges av dem på flera sidor. På vissa målningar syns inga döda till. Ända söker blicken oroligt av varenda skrymsle av vacker grönska i fruktan för vad den ska hitta.
Det retoriska greppet att låta två kontinenter och två verkligheter överlappa varann och mötas i en och samma målning är lika effektivt nu som för 40 år sedan. Idén är lika enkel som stark. Den är omöjlig att övertrumfa. Resultatet är bländande.
Gerhard Nordström hade varit konstnär i nästan 30 år då "Sommaren 1970" kom till. År av arbete med grafik, även som lärare på Grafikskolan Forum i Malmö i sällskap med Bertil Lundberg, hade slipat uttrycket. Det politiska syns även i grafiken. Under 1960-talet arbetade han med en stil och uppkäftighet som ligger nära de samtida PUSS-konstnärerna Lena Svedberg och Ulf Rahmberg.
Parallellt med Gerhard Nordström visar Malmö konsthall Francisco Goyas välkända svit "Krigets fasor". Dessa nästan hundra etsningar från 1810-15 skildrar krig ur civilbefolkningens perspektiv, precis som fotografierna från My Lai-massakern gjorde. På flera sätt knyter Goya-grafiken förstås an till Gerhard Nordström-utställningen och det är fantastiskt att kunna se "Krigets fasor" komplett. Ändå är konstnärskombinationen nog bättre på papperet än i verkligheten. Bägge utställningarna hade vunnit på att visas ensamma utan att behöva samsas. Varför inte låta Gerhard Nordström fylla hela konsthallen?
Jag hade åtminstone gärna sett fler av hans landskapsmålningar, där plöjda leråkrar brer ut sig och tusentals sockerbetor tronar i noggrant komponerade högar. Svart, brunt, violett, blått. Brandgult och rött. Ljuset och färgbehandlingen antyder ett underliggande mysterium. Det som i teorin låter vanskligt – att sjunga lerans och sockerbetornas lov – fungerar mycket väl i praktiken. Snarare än de konkreta lerpölarna eller rotknölarna är det väl naturen i sig som är Gerhard Nordströms motiv. Naturen som oändligt mysterium i all sin vardaglighet. Leran som fruktbarhetssymbol eller skapelsens urmateria, som hos Anselm Kiefer.
Kanske finns här även en ond föraning om en förestående katastrof. Naturens resurser är ändliga. Ungefär som det överdådiga holländska stillebenmåleriet under 1600-talet ville påminna om förgänglighet. All denna rikedom, jorden och dess frukt – snart är den borta. Några målningar från Pompeji med liknande, stillastående monumentala landskapskompositioner, knyter förstås också an till ett sådant underliggande memento mori-tema, fast med annorlunda och mjukare ljus. Italienskt.
Ändå är det "Sommaren 1970" som dominerar utställningen. Att Vietnam-bulletinen då inte rensade sidorna och istället publicerade reproduktioner av de här målningarna är egentligen obegripligt. Detta angår oss, detta borde vi bry oss om, detta pågår medan vi lugnt dricker vårt kaffe – kan man argumentera tydligare? Gerhard Nordströms bilder är vida överlägsna ord.
Kombinationen av surrealism och realism blir aldrig bättre.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus