Lyckodrömmar
Martin Hägg ser Kostis Velonis "The Promise of Happiness" på Signal i Malmö.
Bildmaterial
Kostis Velonis, Folkets Hus for Sale, 2011. Foto: Terje Östling
The Promise of Happiness, 2011
The Promise of Happiness
Kostis Velonis
Signal, center för samtidskonst, Malmö
Pågår till 19 februari
konst. I förstone påminner Kostis Velonis verk om 40- och 50-talets spontanistiska assemblage. En träbit, lite färg, ett rep och en spegel kunde få överglänsa klassiska skulpturala material som gjuten brons eller marmor. Assemblagen stod för en slags föremålslig klassresa – från kasserad konsumtionsattiralj till upphöjt lekfullt galleriobjekt.
Fast en närmare titt på Velonis arbeten avslöjar ett större allvar än så. Konstnärens små träkonstruktioner är lite för snyggt tillkapade för att kunna ha haft den ruffiga skräphögen som ursprung. Fräschören i Velonis konstruktioner erinrar mer om byggvaruhusets resoluta bandsågskapningar – med ett och annat inskott spontanistiska färmarkeringar.
Ändå förblir Velonis baktanke dold till dess jag tar del av programförklaringen. Istället för att söka sticka hål på stelbenta materialhierarkiska låsningar visar sig konstnären snegla åt den sociala ingenjörskonstens utopier, åt myten, eller drömmen, om det goda samhället.
Eller rättare sagt åt den samtida människans kluvna förhållande till att bli omhändertagen, åt statens ibland lite för storebrorsaktiga strävan att söka bädda in folket i ett mjukt lull-lull av tillrättalagd användarvänlig arkitektur och formgivning.
Den dövande moroten stavas pengar, fusionen mellan kapitalet och politiken spottar oavbrutet ut sina enhetligt stöpta människor – alla förärade ständig tillväxt. "The Promise of Happiness" är därför ett löfte uppifrån och ner, inte från Gud fader själv men närapå.
Den som, likt Velonis, vill problematisera kring denna folkhemskonstruktion skulle behöva något som närmast kunde liknas vid en skopa revolutionsromantisk vänsteraktivism a la tidigt 70-tal, kanske lite progg, kollektivism och plakatslogans.
Men över Velonis verk råder trots detta en märklig stumhet. Här finns knappt en endaste bokstav (skrikig eller ej), inga paroller satta på pränt, inga utopiskt klingande utredningsförslag, inga verbala folkhemsuttolkare.
Med ett undantag vill säga. På en affisch figurerar en man i militärliknande mundering mot en fond av avlägsna anonyma människor, möjligen symboliserar bilden den totalitäre ledarens närvaro hos sitt tacksamma (?) folk. Affischens text talar om människans villrådighet, om den enskilde individens slitning mellan att vilja vara individ och tillhöra massan, mellan kollektivet och det självständiga livet. Totalitarismen i bild går i klinch med en existentialism i text – och Velonis sätter med ens ned foten.
Mest talande utan ord är möjligen konstnärens svängda trätrappa betitlad ”You might be Able to Climb but Definitely You will Fall”. Fast förankrad i galleriets golv leder trappstegen upp till ett av galleriets fönsterbrädor. Vägen synes därmed anvisad till det sista avgörande steget – den hägrande friheten, döden, flykten (vilket ord som nu är att föredra) rätt ut genom fönstret – bort från välfärdsmallen.
I övrigt framstår Kostis Velonis konstverk som förbryllande självgoda, i det närmaste estetiskt självgående – ovetande om allt vad politiska drömmars komplexitet heter.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus