Svindlande samtida
Christine Antaya ser Andreas Gurskys fotokonst på Louisiana.
Bildmaterial
Makroperspektiv och detaljer.
"Rhein II" (1999), Andreas Gursky.
Andreas Gurskys "Bangkok V" (2011).
Makroperspektiv och detaljer.
"Rhein II" (1999), Andreas Gursky.
Andreas Gursky
Louisiana
Pågår till 13 maj
Konst. Den tyske fotografen Andreas Gursky nämns ofta som en konstnär vars verk ytterst handlar om globalisering; hans storskaliga, uttömmande färgfotografier har beskrivits som glansiga fönster mot masskultur, konsumism och en värld mättad med människor. Men det är hanteringen av motiven som är det verkliga uttrycket för globalisering; Gurskys bildvärld präglas av en estetisk likavärdering, ett snabbköp representeras på samma sätt som en spektakulär uppvisning på en arena i Pyongyang.
Detta tolkas ibland som ett uttryck för ytlighet och han har kritiserats för det – som om verkens monumentala uttryck och kamerans likabehandling av allt från färgglada hyllmeter i lågprisaffärer och arbetare på fabriksgolv, till höghus och storslagna landskap, skulle dränera fotografierna på all mening. Det är en märklig kritik eftersom den bottnar i en idé om att fotografi måste ha en helt explicit dokumentär eller civilisationskritisk ambition. Men Gurskys verk handlar inte främst om att betona subjektivitet eller synliggöra globala periferier, hans förtjänster ligger i hur han behandlar fotomediet och hur han avbildar vår samtid, en realism utan anspråk på sanningen.
Det här är fotografi som ofta jämförs med måleri, särskilt med tanke på hur bekvämt de tycks hänga på museiväggar och de många referenserna till måleri i bildspråket. De är sammansatta av flera fotografier och är digitalt manipulerade, men det är inte tekniken som är det väsentliga. Här finns inte det självreflekterande elementet som återfinns hos många konstnärer som arbetar med foto: verken är inte meditationer över fotografiet som medium eller undersökningar av definitionen av det dokumentära. Gursky tar ett steg bortom mediet och placerar själva slutprodukten i fokus.
Andreas Gursky är utbildad i Düsseldorf, där han tillsammans med andra nu framgångsrika fotografer som Thomas Struth, Candida Höfer och Thomas Ruff, hade fotolegendarerna Bernd och Hilla Becher som lärare. Den distans och metodiskt objektiva blick som präglar parets livsverk av ändlösa fotografier av industriella byggnader känns igen i Gurskys stil.
Motiven varierar mellan att vara intrikata, överraskande och sublima. Vi känner igen dem som utsnitt ur något som liknar verkligheten, dock är det här inte foton som kan tas in med ett ögonkast. I alla, även de få mindre foton som ställs ut på Louisiana, finns ett ständigt spel mellan detaljer och makroperspektiv. Ett hyreshus i Paris blir till ett lapptäcke av fönster, men går man närmare kan man se vad som försiggår i de olika lägenheterna. Och de nyaste verken som visas på Louisiana, en serie närbilder på en förorenad flod i Bangkok, fungerar först som abstrakta målningar – oljefläckarna i det mörka vattnet liknar färgfält – men vid närmare inspektion ser man soporna som flyter fram.
Gursky är som mest intressant när det gäller landskapsskildringar, om det så gäller klassiskt sköna naturbilder eller ödsliga industrilandskap. Utställningen inleds med den stora "Rhein II" (1999), ett verk som nyligen blev den dyraste bilden i världen då den i november såldes för omkring 29 miljoner kronor på auktion i New York.
Bilden har manipulerats till att bli ett horisontalt landskap där vattnet skär igenom färskt grönt gräs. Inga människor eller andra detaljer syns, bara floden och dess banker. Det är en vy som inte kan ses i verkligheten. Den extremt stiliserade bilden rymmer en tomhet samtidigt som renheten fascinerar. Detta är det verk som bäst förkroppsligar det element som är karaktäristiskt för Gursky: total kontroll över bildplanet.
"Dolomiterna, linbana", 1987, har en stark koppling till romantiskt landskapsmåleri. En liten, liten linbanevagn svävar tillsynes fritt bland dimman över bergen. Den storslagna naturen paras med det blygsamma avtrycket av civilisationen, men när man inser att människor dyker upp i alla Gurskys landskap blir det tydligt att det inte handlar om hjälplöshet i förhållande till den mäktiga naturen, utan snarare total närvaro.
En bild av asfalt och tomma fasader med Toys’r’us och Toyota loggor är ett sorgligt samtida, snarare än poetiskt skönt, landskap. Det här är exempel på hur det inom konsthistorien så klassiska landskapsmotivet än idag är ett betydande tema. Här står den inte för tidlöshet och pastoralt lugn, utan för likriktning och människans fotspår.
Det enda riktigt svaga verket i utställningen är den där modeller valsar nerför catwalken på en modevisning. Den totala banaliteten här tycks nästan obegriplig. Trots att storleken påminner om en grandios väggmålning finns det inget att fästa blicken vid. Man tittar på en avbildning av något avsett att tittas på, men till skillnad från exempelvis fotografiet av en Jackson Pollock målning på ett museum, misslyckas han här med metaperspektivet.
Fotografiet är en simpel reproduktion och det känns synd att den är med här. För när Gursky är som bäst är hans verk exempel på sann samtidskonst: en utforskning av en postmodern värld.
Visuellt svindlande och tekniskt fulländad.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus