Med popkonst på tapeten
Jenny Högström besöker utställningen "Konst är dyrbarare än korv" på Varbergs konsthall, i nyss invigda Kulturhuset Komedianten.
Bildmaterial
Från vänster: Anders A (f 1951), "Big bare" 2011, "Bare" 2011, "Piece" 2011, Åsa Cederqvist (f 1975) "The Expectation, Devotion and the ambivalence of being penetrated and born-again" 2010-2011, Lisa Jonasson (f 1978), "Osäkerhet är inget karaktärsdrag" 2003.
Konst är dyrbarare än korv
50 år av populärkulturell voodoo
Varbergs konsthall
Utställningen pågår till den 6 maj
konst. Förra helgen invigdes Kulturhuset Komedianten i Varberg, och med det Varbergs konsthall. En bekant till mig trodde att han på sin höjd skulle stöta på några kompisar som också bor i stan, de närmast sörjande ungefär. Men det visade sig vara knökfullt. Så även på söndagen, då jag själv var på besök i kulturhuset som är ett ombyggt 80-talshus, en vit spatiös byggnad i flera våningar ritad av arkitekt Lars Gauffin som innehåller både konsthall, bibliotek, café och teater.
Och det är inte minst konsthallen (gratis naturligtvis) med utställningen Konst är dyrbarare än korv, curerad av Ola Åstrand och Ulf Kihlander, som lockar.
Curatorsduon har tidigare gjort de konsthistoriska utställningarna "Hjärtat sitter till vänster" och "Tänd mörkret". Och medan dessa handlade om proggen respektive punken, är det nu popkonsten som är på tapeten, och med den ett betydligt bredare historiskt och estetiskt grepp.
Carsten Regild och Rolf Börjlinds verk (film, skiva, med mera) från 1980 har lånat utställningen dess namn (som dock från början är taget från Francis Picabias dadamanifest från 1920) och gänget bakom filmen i fråga kallar den för "ett förskott på framtiden", "en politisk pamflett" etc.
Popkonsten, så som den tog sig uttryck i Sverige för 50 år sen inlemmade, liksom den amerikanska, reklamens, seriernas och massmediernas språk och estetik, men man var också kritisk mot den amerikanska masskulturen och dess konsekvenser. Särskilt kritisk var man som bekant mot Vietnamkriget – i Vietnam följdriktigt kallat för Det amerikanska kriget.
Så är exempelvis forne Puss-redaktören Ulf Rahmbergs hysteriskt myllrande verk – såväl målningar som teckningar – bokstavligt talat på liv och död, som "Död – Levande död". Det är dystopiska visioner och hårresande kommentarer till krig, dödshjälp, organ- och matindustri med organiska sammansmältningar och köttmaskiner i bästa undergroundserieestetik.
Det hade förstås varit roligt att se verk av hans samtida kollega serietecknaren och satirikern Pontus Lundkvist, som jag först misstar honom för, intill, men man kan inte få allt.
I stället knatar jag runt i den inte så jättestora konsthallen där man ändå har lyckats knö in och hänga massor av intressant och svart och rolig konst i alla format och utföranden, att Dunkers utställningsverksamhet i sammanhanget, som ju kulminerar med ett 10-årsjubileum inom kort och en lokalhistorisk utställning (amen kom och hjälp mig!), får en att vrida generat på sig.
För vad hände med ambitionerna att göra intressanta utställningar med det som kallas "samtidskonst"?
I "Konst är dyrbarare än korv" går man utan att blinka från Jan Håfström och Dick Bengtsson till gatukonstnären Akays videoverk "Instruments of mass destruction" och Lisa Jonassons bjärt färgade affischtavlor med text som: "Tjejer och negrer är... snygga!" eller " Dom som tvekar... dör!"
Här vajar Kjartans Slettermarks rosor tillverkade av Coca Cola-burkar intill Helene Billgrens verk. Alldeles särskilt tycker jag om Lotta Antonssons psykoanalytiska collage med geometriska figurer som fikonlöv över svartvita bilder hämtade ur veckotidningar, ur sviten ”Geometry of Love” och Johan Zetterquists "Lakes of Black" där namn på (värmländska?) sjöar förvandlats via dödsmetallestetik och sprider sig som ondsinta och oläsbara spindelnät över konsthallsväggen.
Bara Åsa Cederquists underbart perversa textilskulptur "The Expectation, Devotion and the ambivalence of being penetrated and born again" gör utställningen värd ett besök.
Populärkultur har onekligen mer makt och inflytande än någonsin, och i det sammanhanget känns popkonsten som en helt nödvändig kommentar. Ett sätt att processa eller bearbeta. Ola Åstrand och Ulf Kihlberg kallar det för "voodoo".
För den som är intresserad av dylikt är det alltså bara att fara till Varberg.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus