Enkelhetens essens
Bilderna skulle kunna vara hämtade ur en växtflora – om än av ett helt annat slag än Carl von Linnés.
Bildmaterial
Ellsworth Kelly, "Äpplen", 1949.
Ellsworth Kelly, "Vallmo", 2010.
Ellsworth Kelly
Louisiana
Pågår till 29 april
konst. Ellsworth Kellys flora av blommor och blad påminner, med sina få eftertänksamma linjer, mer om teckningar av Picasso och Matisse än om 1700-talsbotanikerns detaljmyllrande hyperrealism. Likafullt finns de där, hans nogsamt etiketterade ”Poppy”, hans ”Bean Stalk”, hans ”Sunflower”…
Teckningarna är en slags mix av automatism och föreställande objekt. En halvt om halvt medveten jakt på växternas essens, dess ursprung eller minsta gemensamma nämnare, efter den punkt där allt börjar, sätter fart.
Så beskrivet har utställningens bilder föga gemensamt med Ellsworth Kellys färgfältsmåleri. Utom möjligen det minimalistiska upplägget. För även hans målningar bär reduktionens stämpel. I det senare fallet några få absolut släta ytor mot varandra – utan tillstymmelse till föreställande ting.
Konstnärens teckningar visas mycket mer sällan än hans målningar. Det verkar som om Ellsworth Kellys teckningar fallit offer för konstvärldens lika ihärdiga som låsta hierarkiska struktur, för det som säger att linje ska underordnas färg och form, för idén om att en teckning bara är ett förstadium till en målning eller en skulptur.
Kraftfullheten i konstnärens teckningar talar emot denna underordning. Snarare är det så att den färg, som trots allt smyger sig in här och var, inkräktar på bilder som hade klarat sig bäst på egen hand.
När hans tuschtecknade äpplen, istället för att lämnas ifred, kompletteras med en ifyllande akvarellfärg tillför konstnären onödigt grädde på moset. Vad är det färgen försöker dölja, rätta till, kultivera eller korrigera och varför? Den enkelhet som så förtjänstfullt bär upp konstnärens teckningar har ögonblicket senare, av samma konstnär, omintetgjort.
Det är först med Kellys oanfrätta teckningar som det mänskliga hantverkets både livgivande och oundvikliga vinglighet slår ut i full blom. Nästan som om konstnären, för ett tag, i ett uppehåll från målandet, testat med att skapa bilder med penna i ”fel” hand.
Ja, jag vet, det finns en farlig lockelse även i detta. I den oreserverade hyllningen av allt som kan stämplas som okultiverat, oskolat, ännu icke tillrättalagt. Även det en gång så lurigt lockande japanska tuschmåleriet visade sig ha en och annan skönhetsfläck även om Kelly placerar sig på rätt sida om avgrunden.
Det är lätt att tänka sig dessa ”busigt” tecknade blommor som en utlöpare, en naturlig utveckling av konstnärens mycket mer stelt kontrollerade målningar, som den mogne konstnärens välbehövliga ventil efter ett långvarigt kontrollerat skapande i måleriets tjänst. Det var ju så som Picassos och Matisses enkla teckningar växte fram, som orsakade av det mer planlagda.
Men det ena har hela tiden följt det andra. Ellsworh Kellys tecknande av blommor och blad har som färgfältsmåleriet pågått under hela konstnärens karriär – från 1940-talet och framåt. Med tanke på detta uppvisar denna svit av 50-talet bilder en förvånansvärd enhetlighet.
Precis som med målningarnas abstrakta former har teckningarnas linjer liksom funnit sin naturliga plats på pappret från allra första början.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus