Slumpens skönhet
Johanna Gredfors ser Erich Hörtnagls filmiska grafik på Lilla Galleriet.
Bildmaterial
Erich Hörtnagl, "Eka".
Ny grafik
Erich Hörtnagl
Lilla Galleriet, Helsingborg
Pågår till 2 mars
Konst. På Dunkers stora grafikutställning ”Under stor press” i höstas – en utställning med många trådar, till bland annat Ateljé Larsen och det skånska Grrafikprojektet – hängde de många verken tätt, tätt, från golv till tak, i sal efter sal.
Ett pampigt anslag, en effektfull visualisering av grafikens mångfald, tyckte jag då, men också att det utan tvivel skedde på bekostnad av de enskilda verkens säregenhet och uttryck.
Erich Hörtnagl, en av de deltagande konstnärerna, har nu fått chansen att i ensamt majestät härska över det något mindre utställningsrummet på Lilla Galleriet. Och vilken skillnad det blir!
Här lyfter det mångfaldigade motivet fram det centrala uttrycket i stället för att dränka det. Kanske är det lite väl lättvindigt att genast referera till Hörtnagls bakgrund som filmmakare, men faktum är att arbetet i sviter på flera sätt påminner om filmsekvenser som förändras, där ett ljus som sveper över scenen eller där belysningen dämpas skiftar stämning på ett ögonblick.
Det finns en särskild skönhet i upprepningarnas och förskjutningarnas monotoni, ett uttryck som ligger i grafikens natur, förstås, men också ett arbetssätt som här uppenbarligen passar konstnärens temperament. I denna utställning visar Hörtnagl två sviter, den första med den drunknade Ofelia som tema, ett drömskt scenario med otäcka undertoner, och en namngiven efter staden Trieste.
Motiven är sammanförda av olika bildelement där slumpen delvis fått styra. I Ofeliasviten samsas kluckande klart medelhavsvatten med snåriga trädklungor med rötter i Skånes feta mylla. Hörtnagl arbetar med förskjutningar i färg, ton och ljus, hinnor som höljer bilden i olika stämningar. Oftast verkar bilderna urblekta och dimmiga, men emellanåt sticker färgen till och träder fram i klar turkos – då påminner vattnet plötsligt om David Hockneys poolbilder, och det otäcka sipprar ur en helt annan källa.
Ett verk som står centralt i denna svit påminner om John Everett Millais berömda ”Ofelia” från 1852, men där Millais målar det vackra kvinnoliket, omgivet av blommor, visar Hörtnagl oss den övergivna båten, nästan dold i vassmassorna. Vattnet verkar gyttjigt och trögflytande, och några spår syns inte längre till. Det är för sent, Ofelia har sjunkit till botten i dyn och är borta.
Där Ofeliabilderna står nästan orörliga, är Triestesviten mer dynamisk. Här är motivet – en gatuvy föreställande högborgerlig arkitektur och människosilhuetter på den regnblanka marken, med låg horisontlinje och stor, skiftande himmel – manipulerat och bearbetat i hög grad. Tillsammans bildar serien av bilder, som hänger efter varandra i ett enda rum, ett slags dramaturgisk kurva. Ibland är bilden hård och skarp, molnformationer eller andra ting i luften liknar revor i papperet. På andra bilder är formerna uppmjukade, flytande in i varandra.
Själva motivet är fortfarande orörligt, figurerna står i samma position, scenens yttre förutsättningar är desamma. Verkens styrka ligger i de små nyansförändringarna, bildernas växelverkan, i denna stillsamma dramatik med utsökta stämningsförskjutningar – drömmen om Trieste.
Hörtnagl rumsterar oupphörligt och med fingertoppskänsla om i bildens scenografi.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus