Tonfall och bildrytm
Jonas Ellerström möter Anton Corbijn och hans bilder på Fotografiska Museet i Stockholm och ser foto och musik glida samman.
Bildmaterial
1) Gerhard Richter, Köln, 2010 © Anton Corbijn
2) PJ Harvey, New Forest, 1998 © Anton Corbijn
Inwards and onwards
Anton Corbijn
Fotografiska, Stockholm
Pågår till 15 april
foto. Anton Corbijns karriär är på flera sätt exceptionell. Först lyckades han som holländsk musiktokig grabb få fotografera åt de stora engelska rocktidningarna, sedan blev han tongivande vad gäller skivomslag och musikvideos, och därefter har han lyckats både bli accepterad som fotokonstnär och få regissera två långfilmer.
Det tyder på både begåvning och envishet att ha tagit sig förbi så många osynliga spärrar och ha rört sig mellan så skilda kulturella strata.
Jag tänker på det senaste tillfället jag hörde Corbijn prata om sitt fotograferande, det var 2002 på Akademiska Föreningen i Lund inför en entusiastisk studentpublik.
Nu liknar han ännu mer en internationell stjärna och kommer ner till Fotografiskas frukostpresskonferens med mycket sömngrus i ögonen. Men han har inte lagt sig till med några divalater och svarar väl och personligt även på slitna frågor som hur det var att göra video med Nirvana eller varför han arbetat så mycket med Depeche Mode.
Om journalisternas frågor i huvudsak handlar om de uppdrag som gjort Corbijn berömd får han också tillfälle att själv berätta om den nya motivkrets han arbetat med i pauser under inspelningarna av de två filmerna "Control" (om Joy Divisions sångare Ian Curtis) och "The American", nämligen bildkonstnärer.
Inte minst är det målare som Anton Corbijn övertalat att ställa sig framför hans kamera, personer som Gerhard Richter och Lucian Freud men också Jeff Koons, Damien Hirst och den holländske veteranen från efterkrigstidens Cobragrupp, Karel Appel.
De här porträtten är tagna på samma sätt som många av Corbijns tidiga rockbilder, i befintligt ljus, utan assistenthjälp, bara fotografen och en kamera.
Stilmässigt ligger bilderna inte heller långt från hans välkända monumentala foton med starka svartvita kontraster. Det som skiljer är ”modellernas” sätt att uppträda framför linsen – showmän som Koons och Hirst är naturligtvis beredda att posera som de konstens rockstjärnor de är, men Gerhard Richter vänder ryggen åt kameran och de fina studierna av Lucian Freuds och Karel Appels ansikten visar dem mer som människor än som myter.
I dessa få bilder gör utställningen skäl för sitt namn ”Inwards and onwards”. Corbijn har egentligen alltid fotograferat myten snarare än människan, även när hans bilder varit instrumentella i uppbyggandet av en myt, som fotona på U2 i den amerikanska öknen.
Han är i grunden ett musikfan utan intresse av att dekonstruera den persona en artist försett sig med, tvärtom har Corbijns bilder på personer som Keith Richards, Tom Waits och Johnny Cash utgjort kraftfulla bekräftelser av den aura som deras namn omges av.
När däremot artisten (ännu inte) har motsvarande karisma kan man se att Corbijns fotokonst har sina begränsningar. Det nytagna gruppfotot på Arcade Fire är en elegant komposition, men mycket mindre anslående än exempelvis porträttet av Polly Jean Harvey vid en tidpunkt då hon tydligt definierat sig. Det handlar naturligtvis också om hur beredd artisten ifråga är att på traditionellt sätt låta sig själv förkroppsliga musiken.
Men konstnärsporträtten är alltså delvis verkligen nya och rör sig under de livserfarna ansiktenas yta. I övrigt utgör titelns löfte om att utställningen skulle representera en rörelse inåt och framåt nog ett önsketänkande.
Men Anton Corbijns fotografier är i sin helhet oförändrat högklassiga, och jag kan inte se att hans kärlek till musik och bildkonst och de människor som frambringar dem skulle ha avtagit.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus